Carolina kränker samerna

Arvet efter det rasbiologiska institutet förvaltas av Uppsala universitet. Det uppmärksammar universitetet nyligen i ett nyhetsbrev. Men de uppvisar en anmärkningsvärd brist på förståelse och empati för hur samer upplever rasbiologernas bilder, skriver Amnesty Sápmi.

Arkivet efter Rasbiologiska institutet finns kvar på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva

Arkivet efter Rasbiologiska institutet finns kvar på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva

Foto: Magnus Hjalmarsson

Insändare2021-12-29 07:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är 100 år sedan en enig svensk riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade rasbiologiska institut i Uppsala. Samtidigt som Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid universitetet planerar en minnesdag om rasbiologiska institutets gärningar den 17 februari 2022, skickar universitetet ut ett nyhetsbrev där de skriver:

"Arkivet efter Rasbiologiska institutet finns kvar vid Uppsala universitet, närmare bestämt på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Samlingarna, bland annat 105 fotoalbum med över 12 000 bilder /.../ Det finns inga förbehåll när det gäller tillgången till arkivet och dess innehåll är därmed allmänna handlingar. Om universitet hindrar någon från att ta del av arkivet kan detta överklagas och bli ett rättsfall."

Vi undrar varför universitetet gör reklam för att vem som helst har rätt att se bilderna? Det handlar om människor som utsattes av ett samhälle som ansåg att de tillhörde en lägre ras. Vi har ställt frågan till universitetet, men inte fått något svar.

Har universitetet inte lärt sig någonting från debatten 2015-2016 om det kontroversiella bildarkivet? De visar en anmärkningsvärd brist på inlevelseförmåga för hur samer upplever rasbiologernas kränkande bilder. Det visar också på en brist på historiskt medvetande. Universitets nyhetsbrev borde istället ha reflekterat över akademins roll i denna fruktansvärda historia. 

Efter ett besök på Carolina Rediviva i höstas skrev Jannie Staffansson om sina upplevelser:

”Den samiska pilgrimsfärden ser väldigt annorlunda ut. För oss går den tyvärr inte till en helig plats. Men till ett heligt ansvar. Ett sätt att bära bördan tillsammans med de utsatta. De som gav mig mitt blod.”

”Plötsligt. Oväntat. Men ändå inte. Min blick möts av min voepes ögon – de ögon han ärvt av sin mor. Där står svägerskorna som unga. Voepes ieddnie och hans siessa. De ser verkligen inte glada ut. Chocken sätter mig i gråt. Jag känner min väninnas tröstande hand på min arm, tillsammans bär vi. Men gråten vill inte sluta”.

De som blev utsatta och deras släktingar har inga rättigheter. Det måste ändras. Äganderätten till bilderna på samer måste överföras till Sametinget.