Jag har haft få människor i min närhet och ofta bott själv, ofrivilligt. I perioder av arbetslöshet har det varit svårt att hantera. Dagarna har jag tillbringat i offentligheten, på bibliotek och i kaféer, på olika kurser och träffpunkter. Jag har sjungit i kör. Tagit ridlektioner.
Men när man väl är hemma innanför hemmets fyra väggar ekar ensamheten emot mig ändå. Jag har katt, det hjälper en del, men jag skulle önska att prata med någon. Att diskutera min vardag och äta middag ihop.
Det har känts skamligt att vara och känna sig så ensam. Mina vänner har familj och har gift sig. Det har inte blivit så för mig ännu. Många kanske avundas mig min frihet, men allt har sitt pris. Det talas inte om ensamhet bland unga och medelålders, det är enbart gamla som kommer i fokus. Men problemet finns bland många i vårt samhälle.
Jag har ju träffat människor på jobbet och på fritidsaktiviteter, men det är inte självklart vem jag ska fira högtider med.
Mitt förslag är att man ändrar hur bostäder byggs. Något jag skulle uppskatta vore att det byggs lägenheter med gemensamma utrymmen i huset. En plats dit man kan gå för samkväm när man själv önskar. Det skall vara helt kravlöst. Gärna för alla åldrar. Jag skulle uppskatta att bo med yngre såväl som äldre.
Då tänker ni kanske kollektiv? Men jag skulle önska mig en vanlig lägenhet med gemensamma utrymmen där städning med mera sköts professionellt, för att undvika konflikter.
I framtiden önskar jag att vi bygger bort den här ensamheten.