Är det OK att förlora medlemmar?
Det stundande kyrkovalet sker i en situation, där antalet medlemmar i Svenska kyrkan på 20 år minskat från 7,4 till 5,7 miljoner samtidigt som folkmängden ökat. Ett kraftigt medlemstapp är rimligen ett problem för en medlemsbaserad organisation.
I tidningen HOPP (Uppsala pastorat) anger 11 nomineringsgrupper vilka frågor och vilken verksamhet de tycker är viktigast för kyrkan. Av de 11 grupper som konkurrerar om våra röster är det endast en, som explicit säger sig vilja arbeta med ”att bryta en negativ trend för medlemsutvecklingen”. I ytterligare ett fall noterar man problemet. Hos de övriga nio grupperna, som vill vara med och styra kyrkan, nämns inte frågan.
En långvarig, obruten nedgång, skildrad i återkommande negativa rapporter tenderar att bli självförverkligande. Om inte medlemmarna upplever att något rejält och genomtänkt görs för att hejda raset, upplevs det som ”legitimt” att lämna. Det förefaller ju inte bekymra någon.
Om kyrkan vill behålla sina medlemmar, måste man säga det entydigt och berätta vad man tänker göra för att lyckas med det. Jag är medlem sedan 81 år och har under ett aktivt yrkesliv betalat rejäla avgifter för mitt medlemskap. Faktiskt mer än vad jag betalat för något annat medlemskap. Jag har inga planer på att lämna. Men jag önskar, att kyrkans ledning låter oss medlemmar veta, hur man ser på den drastiska nedgången och berättar, vad man planerar att göra åt det. När det tar emot, ska ledningen vara synlig, tydlig och kraftfull. Det skapar förtroende. Eller man kanske inte bryr sig?
Evert Wallström, Uppsala