Replik på Elisabeth Blomgrens insändare "Vargen är en art som hör hemma i svensk natur" den 29 september och "Visst behövs kunskap, Göte Lindgren", den 14 oktober.
Elisabeth Blomgrens inlägg 14 oktober är i stort sett en upprepning av påståendena 29 september. Kanske är den överlägsna attityden tänkt att skyla över bristen på belägg. Hon försöker övertyga allmänheten om att rovdjursavvisande stängsel (RAS) löser det mesta av vargproblemen, och liksom sina meningsfränder blundar hon för den detalj som antagligen kommer att stoppa vargcirkusen förr eller senare: det finns för lite bytesdjur.
Hon undrar vad vargarna gör när tamdjuren skyddas av RAS och det inte finns mer lättåtkomlig föda. Svaret är nog att de hoppar över eller gräver sig under stängslet. Men den verkligt allvarliga fråga hon bör fundera över är hur vargarna skaffar mat när de varken får tag på vilda eller tama bytesdjur.
Elisabeth Blomgren upprepar missuppfattningen att ”Lindgren menar att fårvaktande hundar innebär ingrepp i allemansrätten”. Vad jag skrev var att hundar och allemansrätt är en farlig kombination. Ägaren är ansvarig om djuren skadar någon och skulle antagligen få ägna de flesta av dygnets timmar åt att bevaka hunden.
Hon skriver också att vallhund är en effektiv hjälp för att ta in en större mängd får och ”Har man fårbesättningar med hundratals djur kan man ha en del tid avsatt för dem”. Har Elisabeth Blomgren räknat efter hur lång tid man behöver avsätta för att flytta en eller flera fårflockar någon mil morgon och kväll med hjälp av en vallhund?
Vidare skriver hon att den som har större fårbesättningar bör vara beredd att satsa på skyddande stängsel. Anna Alm, ordförande i Stockholm Uppsala fåravelsförening, redogör i en UNT-artikel för problemen med fasta stängsel och menar att kostnaden för RAS under vissa förhållanden är orimlig. "Om alla skulle sätta upp RAS skulle det bli en kostnadsökning på lamm- och fårkött."
Rovdjursföreningen erbjuder sig att betala RAS till fårägare och ger kostnadsfri hjälp med montering.
"Om det ekonomiska är bekymret för djurägare så tar vi bort det hindret", säger föreningens representant Per Axell. Det måste betyda att föreningen även åtar sig allt underhåll av stängslet i fem år och att återbetala bidraget om vargproblemen tvingar djurägaren att avveckla verksamheten i förtid. I åtagande ska ingå att samla ihop och destruera dödade djur om stängslet inte fungerar.
Om föreningen också ersätter de förluster som vargar utanför stängslet kan orsaka har den möjligen i någon mån betalat de materiella skador den bidrar till. När dessa åtaganden betalats är det säkert slut på donationsmiljonerna, men det spelar kanske mindre roll. Ansvaret för den psykiska press och uppgivenhet föreningens agerande orsakar djurägare, jägare och övriga berörda kan den inte köpa sig fri från.