Förra året tilläts ingen licensjakt på lodjur i mitt län, Uppsala. I år är det åtta, fyra i norra delen, fyra i södra, med tillåtna två hundar, och detta i mars när honan har ungar. Nytt för i år är att även så kallad träningsjakt tillåts på dessa fina djur, också med två hundar …
Med det försvann sista resten av mitt förtroende för vår svenska utpost. Medan övriga världen gör allt för att bevara jordens större kattdjur utmärker sig Sverige på tvären. I Spanien exempelvis har inrättats särskilda områden för återförvildning och allsköns uppmuntran till det iberiska lodjuret, på samma sätt i Italien. Otaliga är också insatserna för fåtalet resterande lejon och tigrar på planeten. Men i Sverige går man ur huse att spåra lodjur inför höstens länsinventering som grund för den bisarra licensjakten, så ur takt med tiden. Man ska veta att det till stor del handlar om troféjakt, kanske till utländsk turism, då skinnen tillåts stanna hos jägaren.
Min närboende lodjurshanne sköts illegalt i somras och samtidigt försvann resterna av den reducerade lofamiljen till skogs och sämre jaktmarker. Vi har länge bott nära, dagen har varit min (nåja), natten deras och sällskapet diskret uppmärksamt. I likhet med andra svenskar uppskattar jag mycket kvaliteterna hos detta ståtliga djur, som inte är annat än till nytta för oss människor. De har på några år reducerat en besvärande mängd rådjur på min mark till bara ett passande fåtal, tagit en god del vattensork, låtit trädgårdsharen överleva – i alla fall till hösten – och hållit undan vildsvin. Deras eventuella åverkan på tamdjur är försumbar och kompenseras rikligt.
Jag menar detta inte bara är en etisk fråga om artens bevarande utan framförallt gäller ett vilt djurs plats i naturen och svensk naturvård i sin helhet. För några decennier sedan var lokatten, naturegen i vårt land, så hårt jagad att den nästan försvunnit. Måste så ske igen, innan myndigheterna vaknar och tar sitt ansvar för god naturvård och respektfullt skydd av alla hithörande arter?