Det var ju inte första gången så man börjar bli van.
Ramlat i gatan, slagit i huvudet med full kraft så det krasade i tänderna. Äter blodförtunnande så det var bara att åka in. Skalltrauma kan medföra excessiv blödning, kanske intrakraniellt. Man blir ju chockad och rädd.
1. Tag en nummerlapp. Sätt dej ner och vänta 15–20 min.
2. Sjuksköterskan i båset kallar. Skalltrauma, förtur? Tja vem vet? Hon upplyser inte om sånt. Ut i väntrummet igen, vänta 1 tim. (Alltså nu är vi inte ens inne på akuten ännu.)
3. Ängeln kommer och bjuder in till kaoset. Säng i korridoren, tack, tack. Vänta.
4. In på ett rum, blodtryck, puls, temp, inga blodprover.
5. Ut i grottekvarnen igen, vänta ngn timme.
6. In på ett rum, ”nu är det er tur nästa gång.” Vänta en timme.
7. Kirurgen kommer, är det Belsebub eller den Himmelska frälsaren? Det visar sej vara den senare. Snabb grundlig undersökning. Snabb bedömning, det blir halskrage och röntgen halsrygg och skalle. Om allt är bra hemgång. Hurra!!!
8. Tillbaka i grottekvarnen. Man börjar känna igen de andra omkringliggande. Orörliga, tomma blickar, uppgivna, tyst väntande. Som de sårade på ett slagfält där kriget dragit vidare. Vi befinner oss uppenbarligen i skärselden, purgatoriet. Tortering via utebliven information är den effektiva reningmetoden. Ingen protesterar, alla tycks inställda på att man skall härdas från sina synder.
9. Väntar på röntgen 1–2 timmar. Sen swish iväg och swish tillbaka, snabbt expedierat. Bilderna såg bra ut, men man måste ju vänta på röntgenologens remissvar.
10. En evig väntan igen, kirurgen försvunnen, troligen på operation, allt står stilla.
11. Kl. 01.00 fattar jag mod och tycker att frälsarens AT-doktor kan titta på röntgensvaret och skicka hem oss.
12. Han konstaterar att allt är OK och vi sjappar omedelbart, lyckliga att mötet med svensk akutsjukvård är över för denna gång.
Reflektion: Allt sker naturligtvis efter väl utprövade rutiner och i god prioriteringsordning. Den underbemannade personalen utför nog vad dom skall i undermåliga lokaler.
Det mest skrämmande var dock alla dessa ansikten, uppgivna, tomma, utan hopp, tåligt väntande, utan att veta på vad.
Var fanns alla dessa trygga moderliga undersköterskor som frågade hur dom hade det och upplyste om de oberäkneliga väntetiderna?
Nu såg man många i personalen mekaniskt utföra sina uppdrag, dragande på alla dessa sängar systematiskt och klanderfritt, men utan kontakt med alla dessa lidande själar.
Hur skulle man kunna begära ett personligt bemötande, de är väl alla på väg att gå i väggen? Eller skulle man kunna göra det mera humant om man nu måste acceptera att väntetiderna är oförutsägbara och mycket långa.