Torsdagen den 16 mars var en skammens och sorgens dag för Uppsala och svensk byggnadsvård. Efter Högsta domstolens utslag är det nu fritt fram för fastighetsbolaget Bonava att genomföra sina hårt kritiserade byggplaner i en av Uppsalas finaste och mest skyddsvärda kulturmiljöer, nämligen Seminarieparken. Därmed har också stadens politiska majoritet till slut lyckats köra över en vältalig men maktlös folklig opinion, i första hand bestående av Seminarieparkens Vänner och Föreningen Vårda Uppsala, vilka i stället hade velat se parken upprustad och återställd till sitt ursprungliga tillstånd.
De stora svikarna vid sidan om de lokalpolitiker som ställt sig bakom byggplanerna är Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet som i slutändan inte hade mod och kraft att stå upp för parken och dess värden och ge den det skydd som hade behövts. Om man anser att det räcker med att man trots den nya byggenskapen även i framtiden kommer att kunna avläsa anläggningens ursprungliga utseende, då har man lagt ribban för sitt uppdrag så lågt att den nära nog har hamnat på marken.
Bonavas representant säger sig nu se fram emot att få börja ”utveckla kvarteret”, det vill säga att äntligen få börja tjäna pengar på fastigheten. Att ett historiskt kulturarv av riksintresse därmed också orsakas bestående skada och att området går miste om den vackra stadsdelspark som borde ha skapats där i stället är uppenbarligen ingenting som kommer att grumla glädjen, den glädje som våra politiker och kulturvårdande myndigheter för länge sedan borde ha satt stopp för.
Skäms Uppsala!