Avståndet är för stort. Avståndet mellan generationer. Har detta emellertid betydelse i ett välfärdssamhälle som det svenska? Vi har skyddsnät som garanterar i stort sett varje individ en hög materiell standard.
En aspekt som vi i för hög grad bortser från är emellertid den utestängning av barn och ungdomar från den kunskap och erfarenhet, som finns hos äldre generationer. De yngre går miste om värden, som är ovärderliga och som inte är möjliga att tillgodogöra sig på andra sätt än genom samvaro över generationsgränser. Nyttig kunskap riskerar gå förlorad.
Hur ska då denna visshet skapas hos barn och unga? Hur kan vi hjälpa dem att komma i åtnjutande av äldres kunskaper och erfarenheter? Det torde inte finnas några genvägar. Naturligt umgänge över generationsgränser måste vara lösningen. Hur skapas då sådant? Sporadiska initiativ med möten kan bidra till förståelse, men åstadkommer knappast den genomgripande förändring, som krävs för att hjälpa barn och unga att ösa ur den djupa brunn med kunskap och erfarenheter, som finns hos äldre generationer.
Vi behöver ändra en destruktiv kultur där generationer effektivt hålls åtskilda. Politiken bör gå före genom att partierna upphör med sina kategoriuppdelningar och organiserar sig med, i stället för ålders- och könsuppdelning, grupper inom olika samhällssektorer, samlokalisera boende för äldre med förskolor och skolor, bjud in äldre till skolornas fria aktiviteter och som föredragshållare inom samhällsorienteringen med mera.
Kort sagt, det krävs en attitydförändring. Vi måste ta tillvara äldres kunskaper och erfarenheter. För barns och ungdomars skull. Kulturförändringen skulle dessutom gynna de äldre själva, då många äldre i dag är drabbade av till exempel ensamhetsproblem och teknikutanförskap.