Att vara pensionär kan minsann ha sina sidor och vara rätt farofyllt – kan jag ibland tycka! Ju äldre man blir desto mer snabbtänkt och misstänksam ska man vara mot sin omgivning.
Ringer telefonen ska jag alltid tänka att det faktiskt kan vara en bedragare. Är inte det sjukt?!
När man blir äldre kommer ofta demensen smygande och det har bedragarna tagit fasta på, något som våra banker och politiska företrädare tycks försöka blunda för.
Numera frågas det efter bank-ID när man tar kontakt med företag eller myndigheter, ens personnummer duger inte längre, men den som svarar behöver enbart säga att den heter Sofia, Pshtiwan eller Kalle? – inget efternamn alls – är inte det märkligt! De ska veta allt om mig men de behöver inte nämna sitt fullständiga namn!
Detta är oroande! Inte minst när man läser om de som blivit uppringda av ”Banken?” som påstår att det surt förvärvade sparkapitalet håller på att flyttas till okänt konto och därför behöver personens Bank-ID – och bråttom är det! Då gäller det att komma ihåg: Banken ringer aldrig! – men tänker man verkligen logiskt just då?
Varför kan Banken inte lägga in en fördröjningsspärr som stoppar pengarna i 24 timmar när det gäller större belopp, över 5 000 kronor exempelvis, då har man möjlighet att stoppa tranaktionen ifall något är fel. Det kan väl inte vara svårt att fixa i vår digitala värld!
Förr räckte det att ha en telefon som satt fast i väggen, men dagens teknik gör att jag måste ha två mobiler istället så man kan ringa på den som för stunden har gömt sig. Glasögon har man flera stycken ändå hittar man ingen när man behöver dem, texten i tidningen (är numera oerhört liten)!
Ska man resa bort är proceduren enormt omständig – förr stoppade man ner det mest nödvändiga i en ryggsäck, vred om nyckeln och var ur bostaden på några sekunder. Numera är resväskan full med allt möjligt, flertalet viktiga mediciner, extra batterier till hörapparaterna, glasögon och en massa annat på grund av ens ålder. Sedan måste man komma ihåg att låsa ytterdörren, men efter 50 meter undrar man: ”låste jag verkligen – borde jag vända och kolla?”
Varje dag blir jag påmind om att man inte är någon ungdom längre, varken till kropp eller i tankesätt, ändå kräver bankväsendet och myndigheterna att jag ska vara lika påläst och smart som en trettioåring.