Jag försöker behärska mig så gott jag kan, känslorna sitter i taket just nu efter att jag precis läst om nedskärningarna av Folke Bernadottehemmet som redan har flyttat sedan jag själv gick där i början av 70-talet. Ibland kanske besparingar är lika med effektivisering som i sin tur leder till förbättringar, det ser jag ingenting av i det här fallet. Jag ser bara osthyveln skära ytterligare av rätten till att få leva ett fungerande och fullvärdigt liv hos en grupp som inte gör så mycket väsen av sig.
Det kanske är så att den medicinska kompetensen finns på plats på Akademiska barnsjukhuset men var finns miljön som "avinstitutitionaliserar" habiliteringen, som barn med till exempel en cp-skada är man oftast tillräckligt stigmatiserad som "vårdoffer", man kan behöva lugna utemiljöer runt knuten för exempelvis rullstolsträning. En cp-skada är ingen sjukdom men ändå ska den tydligen habiliteras på sjukhus! Nu är det ju flera diagnoser som omfattas som är just sjukdomar hos dessa barn som nu drabbas tillsammans med sina anhöriga och jag personligen har inte råkoll på verksamheten på "Folke B" i modern tid men en sak är säker jag börjar ledsna!
Varmvattenbassänger tas bort, att söka bostadsanpassning blir tuffare och tuffare, neurocentrum har bantats ner rejält et cetera, visst alla måste dra sitt strå till stacken i lågkonjunkturen men för oss funkisar eller ganska normala människor som vi är så har vi levt i ständig lågkonjunktur sedan dagen vi föddes!