Kommentar till insändare av Anders Söderström 26/11
Akademiförvaltningens skogschef har på ett föredömligt sätt förklarat varför det är nödvändigt med anpassad skogsskötsel även inom ett naturreservat. Frågan är bara vad som i detalj menas med detta. Många exempel i till exempel södra Uppsala förskräcker, med kalhyggen och kvarlämnat ris och ruttnande träd på marken, vilket gjort det svårt och otrevligt att gå där för att t ex plocka svamp och bär.
Finns det inte ett mellanting mellan ingen avverkning alls och modern skogsvård med skapande av föryngringsytor genom borttagning av samtliga träd?
Förslag: för den skog som relativt lätt kan nås från tättbebyggda områden kan man avverka enligt litet mer gamla principer: spara till exempel vart tredje träd och rensa upp efter avverkningen så att folk även i fortsättningen kan vistas där åren direkt efter avverkningen.
Mindre intäkter blir det förstås på just dessa områden, men vilken goodwill!