"Äntligen!" tänkte jag glatt när jag i förra veckan blev uppringd av en bedragare.
För att bli utsatt för bedrägeriförsök är ett bra sätt att äntligen kunna få känna sig som en mogen människa. Men ändå hade jag väl lite otur den här gången. Det visade sig tyvärr snart att "min" bedragare hade en dålig dag på jobbet.
Först efterfrågade han, på hyfsad svenska, en person som definitivt inte bodde på mitt telefonnummer. Då blev bedragaren tvungen att be om ursäkt, en svag början.
Men sen tog han ny sats och påstod att "Akademiska Sjukhuset" ville se mig på "undersökning" redan nästa dag,
10.30. Men eftersom jag var fullt frisk hade jag ingen som helst lust att gå på någon som helst "undersökning",
utan ställde istället den självklara motfrågan: "Varför då?!"
Och då tvärdog telefonen, och återkom aldrig.
Så då var det lätt att inse att jag just blivit utsatt för ett, visserligen mycket misslyckat men dock, bedrägeriförsök. Men det hela kändes ändå lite snopet även för mig, eftersom jag verkligen hade sett fram mot att äntligen få be en alldeles äkta bedragare att dra åt helvete.
Men man kan inte alltid få som man vill, inte ens om man är aningen äldre.
Och på tal om äldre, det här som nu är så populärt: nämligen att kollektivt omyndigförklara ALLA äldre tror jag inte ett dugg på.
Att tycka synd om alla gamla, och därmed indirekt påstå att alla gamla är så dumma att man aldrig kan begära att några gamla ska kunna vara kapabla att agera klokt, är att förtala och förnedra alla gamla.
Gör man dumheter, så gör man. Då får man står för konsekvenserna. Om man sen är 18 eller 80 hör inte hit. Antingen är man myndig, eller så är man omyndig. Man kan inte vara båda delarna samtidigt.