Den planerade ombyggnaden av Estrids och Vilhelms gård och den flytt av de boende som då måste göras, har väckt uppmärksamhet och protester från anhöriga, boende, läkare och oppositionspolitiker. Fokus har då legat på flytten och den risk för förvärrad sjukdom, skador och förtida död som den medför för de boende.
Ytterligare en viktig fråga är hur dessa äldreboenden kommer att se ut efter ombyggnaden.
Man tänker omvandla gemensamhetsytor till lägenheter. Den stora frågan är då hur verksamheten kommer att påverkas?
Flytten diskuterades på fullmäktigesammanträdet 16/2 och då sa Boo Östberg (C) bl.a följande:
”.. jag är nära anhörig till en medborgare … som helt nyligen dog på ett av äldreboendena ...
… Jag tror dock att det är många som har en ganska vriden uppfattning egentligen av hur det är med dem som bor där. Det är inte så att man sitter i stora samlingsrum och fikar och har det trevligt, de flesta är i livets slutskede så det behövs inte de här stora ytorna som vi en gång byggde, kanske ett helt annat syfte. Idag behöver vi bereda plats för människor som är svårt sjuka … det är i livets slutskede.”
Boo Östberg utgår här från sin egen erfarenhet – han har tydligen haft en anhörig som i livets slutskede har bott på ett av kommunens boenden och därför säger han sig veta hur det är. Hans bild är att de äldre på boendena är svårt sjuka, i livets slutskede och därför behövs inte de gemensamma ytorna.
Nu är det inte fullt så enkelt. Mina föräldrar flyttade in på Estrids gård 2011 när både Estrids och Vilhelms gård öppnades. Min pappa avled 2012 och min mamma 2019. Under dessa 8 år var jag regelbundet på Estrids gård och träffade både mina föräldrar, andra boende, andra anhöriga och personal. Flertalet av de boende jag träffade bodde där under en längre tid. De gemensamma ytorna var viktiga – förutom att de användes för måltider och fika användes de också för till exempel. sittjumpa, högläsning, allsång, filmvisning, gemensamt tv-tittande, födelsedagsfirande, gudstjänster, anhörigträffar, julfirande med mera.
En förutsättning för att kunna bedriva en meningsfull verksamhet med olika aktiviteter för de äldre är just att det finns gemensamma ytor. Men de ska alltså nu minskas, oklart hur mycket.
Att påstå att de gemensamma ytorna inte behövs därför att de boende är svårt sjuka och i livets slutskede är i bästa fall okunnigt och respektlöst men kan också vara tecken på en ledsam människosyn där våra äldre inte är värda mer än förvaring till lägsta möjliga kostnad.