Min man drabbades av en hjärnblödning i februari 2009, vid 43 års ålder. Han vårdades och rehabiliterades på sjukhus i 10 månader. Blev utskriven till hemmet med personlig assistans enl. Lss §9. Under årens lopp har beslutet om personlig assistans omprövats var 2-3 år. I beslutet av personlig assistans bedömer man de grundläggande behoven såsom personlig hygien, påklädning, måltider och toalettbesök. Under senaste åren har inte behoven minskat. Det som sker nu är att bedömningen av grundläggande behov har förändrats pga politiska beslut.
Tack vare att vi tagit hjälp av ett assistansbolag som rekryterat personal med rätt kompetens till min mans särskilda behov. detta har även underlättat för min man att leva ett aktivt och socialt liv; gymträning för att bibehålla fysiska funktioner, skytte för att träna upp kognitiva funktioner samt ett socialt liv. Personlig assistans har även haft betydelse för att mediciner tas vid rätt tidpunkt, till exempel för att undvika att få epileptiskt anfall, eller att finnas på plats och guida vid exempelvis fallolycka (detta är något vi tillsammans övat på att hantera med våra assistenter).
Vid senaste bedömningen ansågs de grundläggande behoven inte vara tillräckliga för att få fortsatt personlig assistans trots att behoven är och har varit oförändrade de senaste åren.
Det som erbjuds i stället är hemtjänst och ledsagning. Den erfarenhet vi har av hemtjänst är bristande i kontinuitet med snabba insatser som görs på klockad tid.
Politiker borde ta sitt ansvar och fullfölja det ansvar de tagit sig an. De här behoven är inga lyxbehov. Det handlar om att fortsätta leva ett fortsatt normalt och värdigt liv som en 50+årig man. Utan fortsatt rätt till personlig assistans kan man på lång sikt vänta sig större belastning på sjukvård på grund av generell fysisk och psykisk försämring hos brukaren.