Det var länge sedan människan ansåg sig vara skapelsens krona. Vi har nu reducerats till något obetydligt på ytan av ett stenklot nära en medelmåttig stjärna i utkanten av en galax bland oräkneliga andra i ett universum utan syfte.
Men den nya forskningen har upptäckt oanade djup i naturen, och den moderna fysiken börjar skönja en teori för allting – en enhet där det minsta och det största fogas samman till en allomfattande världsbild.
Människan vill se sammanhang med sig själv som en viktig del i kosmos. Visst går vi i mörker under stjärnorna, och känner ödmjukhet inför evigheten, men samtidigt har vi envetet ansträngt oss för att försöka förstå.
Vi borde dock inse att vi lever på detta stenblock med resurser som inte är oändliga och att vi såvitt vi vet inte kommer att ha tillgång till något liknande, men ändå är vi i full färd med att förstöra vårt lilla livsrum i oändligheten.