Retoriken och försöken till bortförklaringar från vänsterstyret om ”folkomröstningen om spårväg” och det hemliga avtalet mellan (S) och (UP) tycks inte ha något slut. Gränsvärdet för det etiskt och moraliskt rimliga har redan passerats och nu frågar vi oss istället hur långt den representativa demokratins regler/Förvaltningsrätten låter detta fortgå.
Vi är många som inte accepterar att ha ett styre som drar absurditeten till sin spets genom att utlysa en folkomröstning om något som man i ena stunden påstår ska handla om spårväg, men i nästa berättar att man egentligen inte kunnat bestämma vad den ska handla om eftersom ett hemligt avtal lägger hinder i vägen.
Tjänar det Uppsalas varumärke att det politiska styret genom att vilja överlåta en komplex fråga till invånarna i syfte att slippa ta ansvar och, som en konsekvens, bli framställda som ”tossiga” och ”fega” i rikspressen (Expressens ledarkrönika 4 april)? Det är sorgligt att de ansvariga politikerna tycks vara på god väg att förändra den externa synen på Uppsala. Från kunskapens och de stora, fria och rätta tankarnas stad till att ses som absurditeternas högborg.
Kan utvecklingen bero på ett regelverk som möjliggör hemliga politiska avtal? Men, å andra sidan, vilka kommunpolitiska överenskommelser är så känsliga och viktiga att man väljer att hemligstämpla dem som vore de statshemligheter? Kan hemliga avtal överhuvudtaget betraktas som ansvarsfullt politiskt maktutövande?
Genom att offentliggöra avtalet och ta konsekvenserna kan vänsterstyret hedra demokratin.
Det vore att visa verklig respekt för Uppsala kommuns invånare!