UNT hade den 19 juli en stort uppslagen artikel om det hot och hat som många av våra politiker har varit utsatta för. Det är vedervärdig läsning men mot den bakgrunden är det ännu obegripligare varför man som politiker väljer att frondera mot väljarna i den ena frågan efter den andra. Vi är många som har varnat för vilka konsekvenser dagens toppstyrda och maktfullkomliga stadsplanering riskerar att föra med sig.
Exemplen är många. Konstmuseet, Seminarieparken, Eriksberg, Ulleråker och Bergsbrunna för att bara nämna några. I samtliga fall rena sakfrågor utan ideologiska övertoner där man som politiker utan problem borde kunna väga in och ta hänsyn till väljarnas åsikter i planprocesserna.
När stadsdelen Eriksdal norr om Luthagen skulle byggas om i början på 1970-talet var det många boende och fastighetsägare i området som satte sig till motvärn. Kommunens planer var att riva och ersätta ett gammalt bostadsbestånd med moderna lägenheter men invånarna ville hellre ha kvar sin gamla stadsdel som den var. För att organisera motståndet bildade man Eriksdals byalag. Det anmärkningsvärda var att istället för att bara gå vidare med planerna så tog kommunen upp en dialog med byalaget.
Det ledde till att man övergav de ursprungliga planerna på en totalsanering av området. Istället tog man fram en ny detaljplan enligt vilken många av de gamla sekelskifteshusen fick bli kvar. Man införde till och med skrivningar om att vissa av husen, som man från början hade tänkt riva, inte fick förvanskas till det yttre(!).
Dessutom bestämde man, även det enligt byalagets önskemål, att de nya hus som skulle komma till där rivningar redan hade skett skulle anpassas till den äldre bebyggelsens skala och form. Resultatet blev en stadsdel som blandar gammalt med nytt och som idag har kvar en hel del av sin ursprungliga identitet och charm.
Historien är bra för att den är sann.
Det är naturligtvis fullt möjligt att tillämpa samma lyhörda tillvägagångssätt även idag. Då skulle vi kanske slippa dessa ideliga överklagandeprocesser som har blivit kännetecknande för dagens stadsplanering. Det som i fallet Eriksdal tog fyra år av konstruktivt samarbete mellan väljare och valda har i fallet Seminarieparken tagit tio år av bittra strider präglade av överklaganden och motöverklaganden.
Är det inte dags att byta modus operandi nu?