Under det senaste året har det talats mycket om minskat barnafödande och vilka utmaningar det för med sig för samhället. För förskolan innebär minskade barnkullar, paradoxalt nog, ofta större barngrupper och fler barn per pedagog. Detta eftersom ersättningen till förskolan baseras på antalet barn medan kostnader så som hyra, el och så vidare är fasta. Det som går att spara på är löner, genom att dra ned på personal.
Samtidigt som detta sker upplever vi som arbetar i förskolan att antalet barn i behov av särskilt stöd har ökat kraftigt. Det handlar främst om olika neuropsykiatriska diagnoser som autism, adhd och språkstörning men även olika fysiska funktionsvariationer som exempelvis hörselnedsättningar, rullstolsburna barn, barn som behöver sondmatas mm. Förutom de barn som av olika anledningar kan behöva extra stöd under en period.
Fler barn i gruppen leder till fler intryck och fler sociala relationer vilket kan vara utmanande för många. Vi ställer orimligt höga krav på barnen. Dessutom leder större grupper till mindre vuxentid och hjälp för barnen att hantera de situationer som kan vara svåra.
Det finns möjlighet att ansöka om extra ersättning för särskilt stöd till barn som behöver. I många fall anser man dock att det stöd barnet behöver ska rymmas inom ramen för förskolans vanliga verksamhet, vilket det i många fall också borde kunna göra. Men när det i en grupp på 22 barn och tre pedagoger finns tre barn som behöver en mot en tid med en vuxen under en stor del av dagen förstår var och en att den ekvationen inte går ihop.
Rektorerna är medvetna om problemet men slits mellan skollagen som säger att varje barn har rätt till det stöd som hen behöver och kommunallagen som kräver budget i balans. Samtidigt fortsätter vi pedagoger kämpa för varje enskilt barn. Ändå går vi hem med en känsla av misslyckande när vi ännu en dag inte har kunnat ge alla barn det stöd och den undervisning de behöver för att vara så väl rustade för framtiden som möjligt. Ännu en dag går vi hem med en känsla av lättnad över att ännu en dag har gått utan att det skett en allvarlig olycka på min arbetsplats på grund av att vi helt enkelt inte räcker till.
För att något ska förändras behöver det synas att det är fler som ser och bryr sig om hur det ser ut för våra barn i förskolan.