I ungdomsåren hände det då och då att vi lekte ”Gömma nyckel”. Liksom de flesta barn som någon gång deltagit har jag andaktsfullt uttalat de magiska orden: ”Fågel, fisk eller mitt emellan”.
På senare tid har jag noterat en annan lek, eller en annan företeelse kanske är mer rätt, speciellt då de inblandade tycks ta företeelsen på fullt allvar. Man skulle kunna kalla företeelsen ”Gömma språknyanser” och den förekommer i alla tidningar och ”leks” av de som säger sig skydda vårt språk och är demokratins beskyddare, journalisterna. Den magiska meningen i leken skulle kunna vara ”Hylla, håna eller kränk”. Antingen är allt ett himmelrike eller också är det ett rent elände.
Låt mig ta några exempel från senaste veckans kvällstidningar.
Exempel 1: ”Den kända deckarförfattaren som har haft fest, hyllas för …”
I det här fallet var hyllningen avsedd för en bild på bakelser föreställande penisar. Kul? Ja kanske, men är det något att hyllas för? Hur ska vi uppmärksamma de som verkligen är värda hyllning om det räcker att baka en penisbakelse för att bli hyllad?
Även om personen ifråga tycks ha ett otroligt behov att visa upp minsta detalj av privatlivet, undrar man om det verkligen ett intresse av att se det i en kvällstidning?
Exempel 2: Den kända programledarens ord i den kända spelappen godkändes inte. Ordet var ”Avsugen” och det tänkta allmänintresset syntes så stort att kvällstidningen slog upp det som ”Programledaren hyllas för den fräcka bilden”.
Återigen undra man hur vi ska bete oss när de som är värda hyllningar ska erkännas? Hur gör vi exempelvis när det fantastiska damskidlandslaget vinner VM-guld? Hur gör vi när andra framträdande personer förtjänar uppmärksamhet?
Ska de snarare baka en penisbakelse, skriva ett underlivsord i Wordfeud i stället för att ta VM-guld, vinna Nobelpriset eller nåt liknande?
Det tredje exemplet handlar om hån och kränkningar: Samma kvällstidning rapporterar från ishockeyrinken, att ”Ryssland hånade Sverige”. Naturligtvis förfasas man över detta, vad har det eländiga ryssarna nu gjort? Jo, de har gjort mål på Sverige, inte mindre än fyra stycken. Maken till hån har aldrig skådats!
Själv blev jag en erfarenhet rikare då jag trodde ishockey gick ut på att göra mål. Nu vet jag att huvudsaken är att motståndaren blir hånad, åtminstone i den journalistiska tankevärlden.
Jag har också lärt mig att om det finns ett hån så finns det en kränkning och naturligtvis blev det svenska landslaget kränkt. Är svenskar de mest lättkränkta människorna på jorden? Det känns som man snart inte kan göra ett enkelt påpekande utan att någon blir kränkt.
Sammanfattningsvis har journalister ett otroligt ansvar. Är vi på väg mot en journalistik som är tagen ur en 19-årings amatörblogg eller journalistik i bästa fall av Hänt-i-veckan-kvalitet?
Livet har också lärt mig att kritik mot journalister ibland ses som angrepp på det fria ordet och det finns säkert de som tar ovanstående som sådant. Återkom då gärna med förslag på hur vi ska hylla de som hyllas bör och hur vi undviker hån och kränkningar i var och varannan text.
Kort sagt – återinför gråskalorna!