Alla valda partier måste förhålla sig till valresultatet. Utifrån valresultatet försöker alla partier formera sig för att hitta samarbetsformer som gör att en kommun, en region och staten politiskt kan styras. Jag utgår ifrån att samtliga partier fokuserar på att hitta samarbeten som bäst säkrar att den egna sakpolitiken får ett så stort genomslag som möjligt, och att man får uppdrag som gör att man kan säkra efterlevnad av gjorda överenskommelser.
Att ”kohandla” är en nödvändighet för partier som måste förhålla sig till valresultaten och kompromissa med andra partier för att få ihop lösningar som gör att till exempel en kommun kan styras. Det finns inga alternativ om man vill få ett inflytande i, eller över, ett politiskt styre. Nationellt har vi nu bevittnat ett exempel och som landade i Tidöavtalet. Runt om i landet bildar partier alla möjliga varianter av samarbeten som inte alls speglar hur samarbetena formas i riksdagen.
En stor majoritet av UPs styrelse har efter ordentliga överväganden kommit fram till att det minst dåliga för Uppsala, och bäst för att UP ska kunna säkerställa avtalsefterlevnad, var att teckna Hållbarhetsavtalet med Socialdemokraterna. UPs partistyrelse har på inget sätt förlorat vare sig moraliska eller etiska kompass. Sakpolitik och pragmatism ska vägleda UPs beslut. Partiet är fortsatt under uppbyggnad men har en tydlig värdegrund som också ska vägleda alla medlemmar.
Hållbarhetsöverenskommelsen, överenskommelsen med Socialdemokraterna, innebär att Utvecklingspartiet demokraterna har mycket goda förutsättningar för att leverera våra vallöften till dem som röstat på oss. Det kan aldrig vara fel. Om spärren till kommunval ska höjas till 4 procent av rösterna är en bra tanke. Det styr Sveriges riksdag över. Om man gör så borde vi i så fall också införa ett valsystem där man får välja ett förstahandsval och ett andrahandsval för att minska riskerna för att rösterna blir ”bortkastade”.