Häromdagen var jag och hälsade på min huvudman. Han bor på ett av Uppsala kommuns äldreboenden, ett så kallat omsorgsboende, som ska vara särskilt väl lämpat för boende med Alzheimers eller andra demenssjukdomar.
Klockan var närmare 10.30 och min huvudman hade ännu inte fått hjälp med att stiga upp.
Han låg till sängs bakom nedfällda persienner och hade förstås inte heller ätit frukost. På bordet stod en orörd tallrik med intorkad mat från gårdagens middag.
På förfrågan fick jag veta att personalen satt i möte och att man skulle ta hand om min huvudman så snart mötet var slut.
Att bli (ännu) äldre och ocharmigt handikappad i Uppsala – nä tack. Helst inte.