Insändare: Äldre missgynnas av snedvriden åldersstruktur

Orsaken till de problem inom äldreomsorgen som pandemin så tydligt avslöjat, kan möjligen sökas hos vår riksdag och den åldersfördelning parlamentet har.

I vår riksdag representeras 25 procent av vår befolkning, de som är 65 år eller äldre, av 6 ledamöter. Fyra partier, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har inte en över 65 år.

Det brukar ses som viktigt för legitimiteten hos vår demokrati, att olika grupper har en representation i huset på Helgeandsholmen. Så har det också funnits en strävan att få till en jämn könsfördelning, en rimlig andel utlandsfödda, människor med olika sexuella preferenser eller olika trosriktningar i vår riksdag. Men de äldre har för vart val som genomförts blivit allt färre och är idag färre än 2 procent av ledamöterna.

Om man tror att detta saknar betydelse för samhällets syn på äldre och politiska prioriteringar, gränsar det enligt min uppfattning till ren enfaldighet.

Sanningen är att det inte är behov som styrt riksdagens äldrepolitik de senaste decennierna. I stället har riksdagen skyfflat över allt ansvar för äldre på kommunerna utan att ge dessa erforderliga resurser. 
Nya sanningar har motiverat allt annat än en fungerande valfrihet, för de äldres boendesituation. 
Den sanning som gäller är att de äldre vill bo kvar i sitt hem och det tydligen till vilket pris som helst. Något som kan stämma med verkligheten då, alternativet till "kvarboendet" är flytt till ett äldreboende som idag i princip är ett halvhospice och knappt värt att kallas bostad.

Visst kräver åldrandet sin tribut och till slut kan till och med dagens äldreboenden vara det som är mest funktionellt, men innan vi kommer dit, hade det varit värdefullt att i enlighet med den så hyllade valfriheten, kunnat flytta till någon form mer kollektivt boende, som gångna tiders pensionärshem. Speciellt som isolering och ensamhet är ett stort problem för många gamla idag, även utan en pågående pandemi.

Denna ensamhet och isolering hos många visas ringa förståelse. En förståelse som vi annars visar hästar. Ty dessa djur får inte enligt lag stallas i ensamhet och måste dessutom beredas en daglig vistelse utomhus.
Jag missunnar absolut inte hästarna detta, men jag vägrar förstå varför vi förvägrar de äldre samma rättigheter.

Att andelen äldre är en grupp som dessutom växer hos Frälsningsarméns, Stadsmissionen och andra välgörenhetsinrättningar borde få många av de nuvarande och tidigare riksdagsledamöter rodna av skam.