Det finns lagstiftning, som förbjuder olika bemötande eller behandling av människor beroende på deras olika åldrar. Lagbrottet benämns diskriminering och utgör en av de i diskrimineringslagen ingående diskrimineringsgrunderna.
Kan man kalla ett land, i vilket man måste i lag förbjuda sådant beteende, för ett utvecklat land? Samma fråga kan ställas i fråga om övriga sex diskrimineringsgrunder, kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet och trosuppfattning.
Borde inte denna lagstiftning ha onödiggjorts av den uppfostran var och en har fått? Jo, visst, men vi känner ju till bristerna härvidlag. Diskrimineringslagen behövs i högsta grad. Tyvärr är den alltför uddlös, beroende på att konsekvenserna av överträdelser är otydliga.
Förutom att diskrimineringsbrotten är omänskliga finns även rationella orimligheter. Det gäller, inte minst, diskriminering på grund av ålder. Att inte ta tillvara den erfarenhet, som årsrika besitter innebär resursslöseri.
I fråga om antalet anmälningar om diskriminering på grund av ålder avser de flesta arbetslivet. Redan vid fyrtio års ålder, visar undersökningar, har ålder en negativ inverkan på möjligheterna att få en anställning. Inom samhällslivet är diskrimineringen tydlig när man jämför olika åldersgruppers representation i politiska beslutsorgan. Vid senaste valet var andelen väljare över 65 år cirka 25 procent medan gruppens representation i riksdagen är cirka 3 procent. Vid en internationell jämförelse sticker Sverige ut som ett land med tydlig åldersdiskriminering.
Det tar tid att påverka attityder. Det politiska ansvaret är stort. Vad som kan och måste förändras inför nästa val är partiernas nominering av äldre personer. Partierna måste också tala mycket om nödvändigheten av att ändra synen på äldre inom alla samhällssektorer. Allt annat är både orättvist och dumt.