Håller fullkomligt med Kennet Jonsson om omhändertagandet av oss sjuka på Akademiska sjukhuset. Jag råkade ut för en liknande situation för över en månad sedan, för en pågående hjärtinfarkt.
Första gången jag låg inne på Ackis var år 1936, då var jag sex år. På den tiden kom allvarligt sjuka in för vård alldeles för sent. Blindtarmen hade redan brustit på många. Lunginflammationen hade rasat för länge. Min bukinflammation hade pågått för länge. Doktorn hade sagt till min syster som hade fört mig till Ackis, att det var föga hopp. Man kan förstå hur utelämnade läkarna var på den tiden när de fick för senkomna sjuklingar som de mycket väl hade kunnat bota. Men så var det ute i samhället på den tiden: Inget pjosk.
Åttio år senare ligger jag nu här igen med dödshot över mig för en hjärtinfarkt. Många prover togs den natten och efter några timmar var analyserna klara. En läkare bestämde att jag omedelbart skulle föras till kranskärlsoperationen. Där stod redan kirurgen redo med sina assistenter. De såg så ovanligt pigga och glada ut så jag bestämde att jag skulle slappna av och överlämna mig i deras händer, helt utan rädsla.
Under de 60 minuter operationen tog talade kirurgen hela tiden som ett långt föredrag, det var väldigt lugnande. Gjorde han ett uppehåll kände jag genast katetern pillra invid mitt hjärta som rensade bort avfallet vid mina tre kranskärl vid hjärtat, avfall som kommer av olämplig föda, vad vet jag?
Dessa kirurger måste skifta sina arbeten. En timmes full koncentration måste suga musten ur dem. Hur många allvarligt sjuka har inte dessa kirurger, läkare och personal hämtat tillbaka till ett fullvärdigt liv? Själv kände jag mig 30 år yngre efter operationen.
När de opererade kommer ned på sina rum, så har vi en stab av sköterskor och skötare som tar hand om oss på bästa sätt. Dessa vårdare har det inte lätt. De måste hela tiden vara på sin vakt.
Jag fick besök varannan timme dygnet runt för att kolla hjärtat, ta prover med mera. Jag låg mycket vaken på nätterna, och ibland gick larmen och då blev det drag under galoscherna.
Alldeles osökt kom jag då att tänka på Homeros yttrande i skildringen av Odysseus resa över haven. ”Dagar kommer, nätter går, de vakade ständigt”. Ackis har räddat mitt liv två gånger.
Är det någon grupp som bör uppmuntras och äras så är det väl de hundratusentals samariter som har ägnat sina arbetsliv åt att vårda och bota sjuka och olycksdrabbade.
Jag hälsar till dem som återställde min hälsa.