Melker I Buckarby minns sina 100 år

Minns ni Melker Norgren, 99-åringen som i höstas hamnade i strålkastarljuset sedan också riskmedierna berättat att han vägrats en plats på äldreboende därför att han är för pigg?

17 december 2013 12:06

I sin röda stuga i byn Buckarby väntar han fortfarande på platsen som han efter uppståndelsen till sist blivit lovad.

– Det är väl kanske ingen enskild person som gjort fel. Det är systemet det är fel på, säger han eftersinnande.

När han får en plats och var i kommunen vet han alltså inget om, men att biståndsbedömningen ändrades tycker han är bra:

– Jag arbetade till och från tills jag närmade mig 80. Nog har jag gjort rätt för mig.

Melker föddes år 1913. Det året planerades en järnväg från Kerstinbo till Östervåla över Buckarby. Men det stannade vid planer. Första världskriget pågick och under året 1918 drog spanska sjukan fram över landet, arbetskraften decimerades och järnvägen glömdes bort. Melker Norgren i Buckarby var alltså med redan på den tiden som framstår som modern historia i våra dagar. Mellan jul och nyår fyller han hundra jämnt.

– Men skriv att jag undanber mig all uppvaktning!

Melkers mor dog i spanskan men hann föda fram en gosse till Erik, hennes tolfte barn.

– Vi bodde trångt i ett soldattorp. Erik blev fosterbarn i en gård i byn. Jag gick ofta dit och hälsade på honom och en dag hämtade jag helt sonika tillbaka Erik hem till oss, säger Melker.

Talet om att han egentligen är för pigg för äldreboende kan han inte förstå.

– Förvisso har kroppen hållit bra, men på senaste tiden har den börjat visa tecken på vitaminbrist, uttorkning och allmän svaghet.

Melker säger att han flera gånger det senaste året oförmodat fallit omkull. Makan Edit avled år 2011 vid 94 års ålder och sedan dess han har inte känt sig trygg i huset.

Vi talar litet om den branta trappan till övre våningen där toalett och sovrum finns.

– Den här kåken byggdes ursprungligen av en bonde som tänkte sig att flytta hit och jobba på järnvägen som aldrig byggdes. Jag köpte huset av snickare Hanssons syster 1946, året efter att jag och Edit gift oss.

Melkers far Gustav kom till Buckarby som soldat år 1901. Varje år hade han möte i Salbohed eller Uppsala, däremellan bestod vardagen av timmerhuggning.

När folkskolan i Ärligbo samt konfirmation klarat av var det kroppsarbete som gällde också för Melker och de övriga syskonen i soldattorpet. Det blev sagt att Melker var grovarbetare och den benämningen har hängt med i alla år och står fortfarande i telefonkatalogen. Titeln innefattade huggning och körning i timmerskogen på vintern, täckdikning och andra grävföretag med hacka och spade under sommarhalvåret, övrigt jordbruksarbete, tegelslagning samt byggnads- och sågverksabete. Melker var exempelvis med och tillverkade taktegel till Tärnsjö garveribyggnader och grävde VA-ledning i samhället.

– Ledningen gick mestadels i finaste sand och grus så det var ett lätt arbete. Man fick ta jobb där de fanns. Jag var också i Sala under en period, men för övrigt arbetade jag här omkring.

Skogs- och jordbruksarbetets tyngsta moment utfördes av hästarna. I stort sett alla landsvägsfrakt skedde också med häst när Melker var ung.

Under hela andra världskriget låg Melker Norgren inkallad i omgångar, från Norrbotten till Skåne. En gång kom en ny inkallelse redan dagen efter att han anlänt hem:

– Det var bara att vända och hämta ut munderingen igen i Uppsala och sedan sätta sig på tåget.

När han låg i Haparanda tvingade krigshandlingar på den finska sidan folk och fä att fly i båtar över Torne älv till Sverige.

– En gång kom en häst och en ko samtidigt simmande över älven. Det var en märkvärdig bedrift.

Fram till nyligen har Melker Norgren bara varit riktigt sjuk vid ett tillfälle.

– Jag fick lunginflammation när jag låg inkallad i Norrland.

Efter kriget bytte många bönder kor mot grisar och det byggdes svinhus på var och varannan gård. Melker blev byggnadsarbetare i stället, men behöll benämningen grovarbetare.

– Somliga rev ladugårdarna till och med. Nu finns nästan inga grisar kvar heller, och det är rent omöjligt att få tag i grisfötter till julbordet. Tänk vad gott det var när Edit hade nykokat grisfötterna. Förresten är allt från grisen gott - skinkan, fläskläggen, pölsan!

Svinhusbyggandet tog tvärt slut i januari 1954 då den stora stormfällningen drog över Svealand.

– Det kom folk från hela landet för att såga timmer som lagrades i sjöarna. Ungefär samtidigt kom motorsågen i allmänt bruk. En bonde i Buckarby skaffade en bandtraktor för att köra fram timret. Det var modernt.

Skulle man få reda på nyheter i byn fick man gå till "diket" eller till den gemensamma mjölkpallen.

– Jag har alltid tyckt om att språka. Förr var en hel del folk att göra det med här i byn.

På 50-talet fanns åkerlapp där det spelades fotboll. Spelarna var mellan sex och sextio år. Man samlades på åkern, dela upp lagen och satte igång.

För inte så länge sedan drabbades Melker av uttorkning och skjutsades i ambulans till Akademiska i Uppsala.

– Efter tre dagar skulle han skickas tillbaka hemkommunen, men där fanns ingen plats på korttidsboende, säger sonen Bo Norgren, 67.

– Pappa fick ligga kvar på olika avdelningar på Ackis i tre veckor innan det blev en säng ledig på Tegelbacken i Heby.

Melker skiner upp:

– Där träffade jag en dam som en gång för länge sedan hade åkt med på kärran när jag körde mjölk från Buckarby till mejeriet i Tärnsjö!

En av de populäraste romanerna på senare år är Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann som också har blivit film med premiär i julhelgen. Den handlar om en sekelgammal man som flyr från äldreboendet. Melker Norgren i Buckarby kan i den meningen sägas vara raka motsatsen. Han har fortfarande svårigheter att över huvud taget få en plats.

Och hundraåringarna i Sverige blir fler och fler. År 1970 var de 127 stycken, år 2010 hela 1 813. Orsaken anses vara bättre levnadsförhållanden och effektivare sjukvård, men generna har den kanske största betydelsen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Lundgren