– I dag känns det bra och lugnt i föreningen. Om man kan se nåt positivt med allt negativt som hänt så har vi lärt oss väldigt mycket. Jag har varit sportchef i sju år men har lärt mig absolut mest det senaste året. Föreningen har mognat, säger Adil Kizil.

Laget avancerade från division 6 till Allsvenskan, men spelar nu i Superettan. Klubben jobbar så smått på att dra igång nya projekt i Uppsala, liknande det de lyckades med i Borlänge.

– Vi försöker komma tillbaka till vår identitet, ett spår som vi tappade när det kom in nya människor och investerare i klubben. Det var inte dåliga människor, men de ville mycket annat som skilde sig från den värdegrund och anda som klubben startade med. Men att ta ett socialt ansvar och agera som förebilder är en skyldighet för oss som håller på med sport på den här nivån, berättar Adil Kizil.

Trots flytten är klubbens själ och grund fortfarande Dalarna intygar Adil Kizil som i första hand kallar sig dalmas och kurd. Han föddes i Nusaybin i turkiska Kurdistan, precis på gränsen till Syrien. I början av 90-talet flydde familjen till Sverige och hamnade i Borlänge 1996.

Att särskilja personen Adil Kizil från fotbollsklubben är svårt. Adils pappa var bland de som startade klubben och Adil har vuxit upp och spelat i laget.

– Jag är helt fotbollsskadad, egentligen, säger han.

Jobbet som sportchef innebär ett ansvar för det sportsliga, att se till att tränare, stab och spelare fungerar tillsammans och gör bra resultat inom en budget. Det betyder också att rekrytera rätt personer som ska prestera på planen. Det blir många kontakter, telefonsamtal, mail, möten och resor.

– Det finns ett kontor men jag jobbar var och när det behövs. Och eftersom jag gillar att ha saker i huvudet försvinner ibland saker och ting, erkänner Adil Kizil.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Privat är jag är ganska ”basic”, tittar på film, serier, spelar tv-spel, till och med. Jag gillar att ta det lugnt och koppla av. Jag är tålmodig, ganska trevlig och social, slarvig och glömsk. Jag tycker inte att jag är särskilt noga med mitt yttre men i yrket måste jag vara propert klädd och representera. Jag skulle passa som försäljare – av bilar eller som mäklare och har inga problem med att prata – ens på scen inför många människor. Men jag trivs också i mjukisdress och keps.

Han är en ”klassisk periodare” när det gäller träning och prioriterar att umgås med vänner och familj på lediga dagar. Adil Kizil beskriver sig som en duktig pastakock som går på känsla utan att besväras av mått eller tidtagning.

Vad är du mest stolt över?

– Min värdegrund. Jag står för mänskliga rättigheter. Jag är stolt över de värderingar jag fått med mig, jag är transparent och öppen och försöker skapa mig en egen uppfattning, en egen bild, om saker som händer.

Du pratar inte så mycket dalmål?

– Nej, det hörs bara ibland i vissa ord. Jag var väldigt noga med att lära mig bra svenska i skolan. Jag tycker att språk är makt och har lätt för att lära mig språk. Engelska behärskar jag, liksom turkiska. Kurdiskan lärde jag mig genom hemspråksundervisningen, det var viktigt för mig att kunna eftersom det är mitt ursprung. Som liten kunde jag ”street-kurdiska” med mycket slang, så när jag fick ”facit”, den korrekta kurdiskan, var det tufft i början, nu kan jag både läsa och skriva på kurdiska. Kan du språk klarar du dig på många olika platser, säger Adil Kizil.