Björne drabbades redan som ungdom av en sjukdom som innebar att han blev svårt synskadad. Efter egen rehabilitering och vidareutbildning vigde han sitt arbetsliv åt olika handikappfrågor.
Många är de skolelever som under 1970 och 1980-talet fick lyssna på Björnes berättelser om att leva som synskadad. En pionjärsuppgift där det tidigare hade saknats kunskap om personer med funktionsnedsättningar. Detta innebar att tidigare fördomar och negativa attityder kunde förändras.
Under en kommande tioårsperiod ansvarade Björne för SRF:s rehabiliteringscenter som bedrev kurser och utbildning för synskadade. Under perioden var han även utsedd av regeringen i ett europeiskt projekt HELIOS, som syftade till utveckling och nytänkande inom rehabilitering. År 1996 erhöll han vid en högtidlig ceremoni i Bryssel medalj för sin redovisning Funktionell rehabilitering.
Han fortsatte därefter sitt arbete för att förbättra de synskadades möjlighet till arbete, som handledare och ombudsman där olika förtroendeuppdrag staplades på varandra.
Handikappet som synskadad hindrade inte Björne att delta i olika verksamheter inom såväl föreningsliv som i olika fritidsaktiviteter. Flera långlopp på tandemcykel avverkades under åren, bland annat Storsjön runt på 21 mil. Resor runt om i världen var inget hinder. Att övriga sinnen utvecklas utan syn märktes tydligt i köket. Björne hade stor talang att tillaga en god middag för sina vänner.
Björne visade att det gick att leva ett rikt och innehållsrikt liv trots sitt svåra handikapp. En engagerad och positiv person som många saknar, men där hans gärningar lever vidare.
Våra tankar går till närmast anhöriga, hustrun Anette och sonen Magnus med hustru Carolin.