Ibland är det inte man själv som fattar de avgörande besluten om den framtida yrkesbanan. För Svante Rumar var det hans föräldrar, präst respektive prästfru, som gjorde det åt honom.
– Ja, de satte mig på Fjellstedtska, kan man säga, säger han.
Som prästson hade han dessförinnan flyttat en del, efter hand som hans far fick nya tjänster. Från Råneå, via Docksta till Järvsö, där han också gick i skolan fram till och med sjunde klass, varefter han alltså flyttade till Fjellstedtska skolan i Uppsala. Så mycket lov blev det inte, utan det var till jul, under sportlov och påsklov, som han kom hem under de sex år han tillbringade där.
– Så jag brukar säga att jag flyttade hemifrån när jag var 13 år, säger Svante Rumar.
Han tycker dock att han ”klarade sig ganska bra”, mycket beroende på att han hade en bra rumskamrat, som han delade rum med hela skoltiden.
– Han är fiolbyggare nu. Vi hade lite kontakt ett tag, men den försvann tyvärr efter hand.
Tillsammans ägnade de sig en hel del åt modern femkamp.
– Fäktning var nog det jag var bäst i. Jag kom tvåa i någon sorts distriktsmästerskap, säger han stolt och tillägger att det var hans rumskompis som vann!
Efter studenten följde så teologistudier, som för så många fjellstedtare.
– Jag var väl ingen bra student. Jag var nog duktig när jag läste, men det blev så mycket annat som tog tid, berättar han och nämner korridorlivet ute i Flogsta och förvärvsarbete vid Björklinge sågverk.
– Mamma såg en annons och ringde och ordnade jobbet åt mig. Det var de gamla prästfrutakterna som visade sig. Hon var en riktig gammaldags prästfru, med all den myndighet som följde med det, säger han med ett småleende.
Hans lärare på Teologiska institutionen sade tidigt att de såg som sin uppgift att bryta ner studenternas eventuella barnatro och ersätta den med ”något mer moget”.
– Det lyckades de ganska bra med, så under en nattvardsgudstjänst bestämde jag mig för att lämna kristendomen.
När han gick ut mötte han en gammal klasskamrat, som var med i Jesusrörelsen. Hon tog honom till sitt korridorrum, där han träffade hennes själsfränder.
– Jag minns att jag tänkte: Om det här är äkta, så är det det här jag har längtat efter hela livet, berättar Svante Rumar.
Han fortsatte emellertid studierna, samtidigt som han gick med i det de kallade Jesusfolket.
Han prästvigdes för Uppsala stift av ärkebiskop Sundby och blev kyrkoadjunkt i Bollnäs och senare komminister i Voxnabruk.
Han trivdes emellertid inte så bra och vid en visitation rekommenderade Olof Sundby honom att söka en tjänst vid Helga Trefaldighet, en tjänst han till sin stora förvåning också fick.
Vid det laget hade Livets Ord börjat sin verksamhet i Uppsala och Svante Rumar sökte sig dit.
– Det hände att jag direkt efter att ha lett gudstjänst i Eriksbergskyrkan eller Helga Trefaldighet satte mig i bilen och åkte till Livets Ord. Jag kände mig väldigt hemma där.
Detta ledde till att han efter en tid sökte tjänstledighet och reste till USA och gick på bibelskola under ett läsår. Detta sågs inte med blida ögon, så vid ett samtal med den nye ärkebiskopen, Bertil Werkström, uppmanades han att både säga upp sin tjänst och avsäga sig prästämbetet.
– När vi skildes åt efter samtalet sade Bertil Werkström: Gud välsigne dig i din fortsatta gärning. Det tyckte jag var fint sagt, direkt efter att han mer eller mindre sagt upp mig, säger Svante Rumar.
Han har sedan dess haft flera olika uppdrag inom församlingen Livets Ord, bland annat som lärare vid dess teologiska seminarium, och är nu assisterande pastor där.
– Så här i efterhand kan jag ångra att jag avsade mig prästämbetet. För jag känner mig fortfarande prästvigd.