Birgitta Segebladh är född och uppvuxen i Stockholm. Men till skillnad från många andra som längtar till "Staden mellan broarna" har hon inga planer att flytta tillbaka.
– Nej. Jag vill inte tillbaka. Jag tröttnade på att springa efter tunnelbanan, säger hon.
Vi sitter i det ljusa vardagsrummet på bottenvåningen i huset ute i Vreta. Utanför drar precis en regnskur fram och stänker ner fönsterrutorna. På trädäcket bakom oss skymtar krukor med blommor och tomatplantor.
– Det är min make som sköter allt i trädgården. Han roas av det och efter allt jobb har han fått till den otroligt fin, säger Birgitta Segebladh när jag kommenterar att gräsmattan ser ut som en golfgreen.
Vi backar bandet och Birgitta Segebladh berättar att hon redan som ung ville bli läkare, men att betygen inte höll för att komma in på utbildningen. Hon valde då att utbilda sig till sjuksköterska. Efter examen och jobb på Danderyds sjukhus under tre år kunde hon söka läkarutbildningen igen och i ansökan tillgodoräkna sig sina yrkesår. Hon kom in och studieorten blev Uppsala. Hon och pojkvännen Torkel, även han sjuksköterska, flyttade till Uppsala 1981.
– Det var otroligt skönt att flytta till en stad där man kunde cykla överallt. Jag trivdes jättebra på en gång här i stan, säger Birgitta som blev kvar i Uppsala hela utbildningstiden.
Men när det var dags att söka vidareutbildning så valde hon och att flytta på sig.
– Vi flyttade till Hudiksvall och hittade en Hälsingegård strax utanför stan som vi flyttade in i. Det var en del renoveringar som behövdes, men mycket av det kunde Torkel jobba med. Under de här åren föddes också våra barn så det var intensivt, säger Birgitta Segebladh.
Under studietiden hade Birgitta funderat mycket över vad hon skulle satsa på för inriktning inom medicinen. Det stod efter en tid helt klart för henne att hon ville bli obstetriker och gynekolog.
– Min kärlek till förlossningskonsten är stor, kommenterar Birgitta.
Efter elva år i Hudiksvall flyttade Birgitta till Sundsvall och familjen bosatte sig i Matfors. Ett år av specialistutbildningen gjorde hon i Uppsala. Hon hade under tiden i Hudiksvall även arbetat med frågor om mäns våld mot kvinnor och engagerat sig starkt i detta. I Uppsala fick hon kontakt med Rikskvinnocentrum, nu Nationellt centrum för kvinnofrid, där hon arbetade på frivilliga jourlinjen. När hon efter specialistutbildningen kom till Sundsvall fick hon frågan från landstinget i Västernorrland om hon medverka i ett skrivet dokument om hur man i vården kan bemöta kvinnor som utsatts för mäns våld. När dokument var klart tog Birgitta Segebladh initiativ till att starta en utbildning i ämnet som riktade sig till personal inom landstinget. Utbildningarna fortgick under tre år.
Birgitta Segebladh har utanför sitt kliniska arbete även forskat och disputerade 2011 på en avhandling om PMDS, premenstruell dysforiskt syndrom, en mycket svår form av PMS.
– I den vevan kände jag och maken att vi var färdiga med Norrland. Vi behövde mer svängrum. Men vi ville inte till Stockholm utan tyckte att Uppsala var ett bättre alternativ. Vi hittade en tomt i Vreta, lät bygga huset, och 2012 kunde vi flytta in här, säger Birgitta som sedan 2011 är mödravårdsöverläkare i Uppsala, och arbetar med samordning och utveckling av mödravården i Uppsala län.
– På många sätt var det som att komma hem när vi flyttade hit. Under studieåren här kände jag att det fanns något välkomnande med staden och det känner jag fortfarande, säger hon.