Vivi-Ann Grönqvists engagemang för kristen tro var starkt men aldrig påträngande och saknaden är stor i många olika sammanhang, både bland enskilda människor som varit föremål för hennes omsorg och i de organisationer hon engagerade sig.
Vivi-Ann Grönqvist blev sekreterare och operativ ledamot i Stiftelsen Sverige och Kristen tro, en stiftelse med rötter i ungkyrkorörelsen. Stiftelsen bildades 1916 som en systerstiftelse till Sigtunastiftelsen.
Vivi-Anne Grönqvist tillträdde sin sekreterarpost i stiftelsen 1997 och avgick 80 år gammal; vital, initiativrik och klok och fortfarande på ett sprudlande arbetshumör. När Vivi-Ann Grönqvist började sitt uppdrag blev det snart en huvuduppgift att vara redaktör för en serie akademiska böcker om kyrkliga personer av olika slag.
Böckerna var resultat av olika forskningsprojekt som Vivi-Anne Grönqvist också administrerade. Inte bara satte hon sig in i hur vetenskaplig produktion går till utan allt nog fick hon också lära sig att akademiskt ledarskap stundtals är som att valla katter. Allt detta tog hon sig an med humor och distans och stundtals behövdes nog också de ledaregenskaper som den gamla direktorn inhämtat. Då pekade hon med hela handen.
Vivi-Ann och jag brukade leda den mässa som ingår i programmet när Stiftelsen Sverige och Kristen Tro anordnar konferenser om mötet mellan kristen tro och aktuella frågor i kultur- och samhällsliv. Jag som präst och hon som diakon. Hon hade vigts till diakonissa, som det då hette, vid 55 års ålder 1985, tillsammans med eleverna från Samariterhemmet. Ärkebiskopen skulle bara ett halvår senare högtidligt installera henne som Samariterhemmets nya direktor. När vi firade mässan tillsammans tjänstgjorde hon som diakon i klassisk mening. Vivi-Ann Grönqvist gillade detta. Men tanken på att det på något sätt skulle stå i motsättning till omsorgen om människor i behov av hjälp och stöd var henne helt främmande. Liturgi, vittnesbörd och diakoni var för henne oskiljaktiga.