Vi träffar dagens jubilar på hennes nuvarande arbetsplats vid Torbjörns torg i Uppsala där Svartäckens hemvård har sitt kontor. Hon är på väg till en kund för att leverera en rollator men vi hinner med en pratstund och fotografering innan hon cyklar iväg till sitt hembesök. Den första frågan blir hur det kommer sig att en agronomie doktor byter jobb och blir sjukgymnast?
– Jag kände att jag var färdig med djuren och att jag att ville jobba med människor. Konstigare än så var det inte. Och nu vet jag att jag gjort helt rätt. Men jag är jätteglad för mina år som agronom.
Över en kopp kaffe på kontorets samlingsrum berättar hon om sin bakgrund. Hon växte upp i samhället Bergby, tre och en halv mil norr om Gävle. Tillsammans med mamman, pappan och en yngre syster besökte hon ofta sin pappas föräldrahem i Axmar, en by i Gävle kommun, där hennes farfar och farmor drev ett mindre jordbruk. På gården fanns kor, en gris, en häst, hund och katt. Det var så hennes intresse för djur väcktes.
– Jag brukade stoppa in handen i munnen på kalvarna och minns fortfarande hur det kändes när de slickade mig med sina sträva tungor. Antagligen var det redan då jag började fundera på att arbeta med djur. Kanske som veterinär.
Efter studentexamen på Vasaskolan i Gävle, där hon valt naturvetenskaplig linje med miljöprofil, sökte hon in på agronomutbildningen i Uppsala. Vid det laget hade hon kommit fram till att hon hellre ville ägna sig åt friska än sjuka djur och lagt planerna på att bli veterinär på hyllan.
Innan hon började agronomutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala måste hon gå en förberedande utbildning på Sötåsens lantbruksskola i Töreboda i Västergötland. Dessutom krävdes praktik på en bondgård.
– På gården, som låg i Tiveden nära Karlsborg, lärde jag mig mjölka, harva, plöja och köra traktor med släp men också mycket om hur man driver ett småföretag.
När hon var klar med praktiken kom hon 1985 till Uppsala och valde husdjursinriktning med egen profil mot mot livsmedel i sin agronomutbildning. Studierna gick bra.
1989 blev hon klar med sin examen och fortsatte som doktorand. Hennes forskning handlade om kvalitet på griskött.
1997 doktorerade hon och fortsatte sedan som bland annat lärare, studierektor och ansvarig för näringslivskontakter och olika nätverk vid SLU. Under en period vikarierade hon också som ansvarig för utbytesprogrammen som gjorde det möjligt för studenterna att resa utomlands för studier.
Det var under den perioden hon på allvar började fundera på vad det var hon egentligen ville göra med resten av sitt yrkesliv. Mentalt hade hon redan varit på väg men nu bestämde hon sig för att söka sjukgymnastutbildningen.
– Det var ett test. Jag ville se hur ansökningsprocessen gick till. Men jag hade också bestämt mig för att jag skulle börja om jag kom in.
Hon kom in! Och hösten 2007 påbörjade hon sin sjukgymnastutbildningen. En intensiv period följde, minns hon. Hon fick tjänstledigt på deltid från sitt arbete och tre år senare var hon färdig och kunde börja arbeta i ett yrke som hon nu stortrivs med.
– Det bästa med jobbet är att jag har möjlighet att vara med och hjälpa människor att förbättra sin livskvalitet, till exempel genom att träna med dem så att de klarar att ta sig ner- och uppför trappan till sin lägenhet. Eller, precis som jag skall göra när vi pratat färdigt, leverera en rollator som kommer att göra det möjligt för personen i fråga kan fortsätta att gå till affären och handla sin egen mat.