I julas var Allan Svensson dubbelt aktuell. Som Frithiof Andersson, den grötmyndige motståndaren till kvinnlig rösträtt i SVT-dramat "Fröken Frimans krig". Och – självklart – som brevbäraren Gustav i "Svensson, Svensson", julspecialen som terkommer lika säkert som Kalle Anka varenda julafton.
Även om Allan Svensson tycker mycket om att jobba med tv, så är det knappast det enda han har för sig. Under vintern spelade han en äldre judisk man på Stockholms Stadsteater i "Samtal före döden" om Adolf Eichmanns sista två timmar i livet. Snart blir han tysk arméofficer i pjäsen "Diplomati" som handlar om Paris befrielse 1944, och därpå är det dags att repetera rollen som småfifflaren Erik i farsen "Rakt ner i fickan" på Krusenstiernska teatern i Kalmar.
– Jag fotograferade scenkostymerna i min loge, och där hängde jackan med judestjärnan bredvid generalsuniformen från "Diplomati". Ytterligheterna berör varandra ända in i garderoben.
Ett annat, liknande exempel: förra året spelade han sexförbrytaren "Kapten Klänning" på Uppsala Stadsteatern om kvällarna, och repeterade på dagarna "Charmörer på vift" tillsammans med Robert Gustafsson. Just variationen har alltid varit en del av tjusningen med yrket.
– Att få spela så olika saker är ju ett kvitto på att de tror att man klarar av det. Det var min dröm när jag var ung elev på scenskolan, att få göra olika saker, både komik och allvar.
Hans bästa råd till dagens teaterelever är att undvika alla fack, om man vill få bredd i sitt arbete. Det gäller att inte fastna i bekvämligheten utan ständigt söka nya utmaningar, säger han.
Rädslan för utmaningar kan ju handla om rädslan att misslyckas. Har du misslyckats någon gång?
– Jag prövade att sjunga på Oscars i en musikal och det var en skräckupplevelse. Jag var livrädd varenda gång att jag skulle missa toner eller sjunga fel. Jag har aldrig sjungit på teater efter det.
Nåväl, han har i alla fall prövat. Mycket annat Allan Svensson har företagit sig har lyckats över all förväntan. Han fick sitt genombrott i "Hedebyborna", framröstad som den bästa svenska tv-serien någonsin, och hans regidebut med "Det susar i säven" spelades för utsålda hus på Stockholms stadsteater tre år i rad.
För honom själv kan en framgång helt enkelt handla om att få till en "gubbe" ungefär som han har hoppats. Oavsett om det är mördaren Anckarström i "Sammansvärjningen", Jan Stenbeck i "Fursten" eller Kurt i "Dödsdansen". Eller, för den delen, Gustav, Sveriges mest folkkäre och vältajmade brevbärare.
På fritiden läser han och umgås med nära och kära. Jobbet är hans hobby.
– Hade jag inte blivit skådespelare hade jag förmodligen hållit på med det ändå, kanske varit med i en amatörgrupp eller så där. Jag arbetar med det jag är intresserad av och jag identifierar mig väldigt mycket med mitt arbete. (TT)