Redan för ett par år sedan kunde Sarah Dawn Finer sätta sig ned och bocka av milstolparna som var och varannan artist vill ha i sin cv. Flera egna album, välbesökta soloturnéer, film-, musikal- och revyroller, samarbeten med namnkunniga artistkollegor – check!
Dessutom kan hon kryssa av de där små bevisen på att man tillhör en mer folkkär del av kändisgräddan: sommarpratare, vinterpratare, julvärd i SVT och programledare för Melodifestivalen.
I det läget är det somliga som bara kör på så länge det varar. Men Sarah Dawn Finer kände att det var dags för lite "soulsearching".
– Du vet, man tröttnar på sin egen röst, man tröttnar på sin egen historia, sina egna mönster, man tröttnar på allt som har med en själv att göra.
Hon ser titeln artist som ett paraply för allt hon sysslar med: sången, låtskrivandet, skådespeleriet, konserterna, programledandet. Sådant hon har gjort sedan hon fick sin första filmroll som sexåring. Vid tolv tretton började hon köra bakom andra artister. I branschen har många jobbat med henne och känt henne sedan hon var barn. Det kan vara lite knepigt att plötsligt börja ta plats och ställa krav under de omständigheterna, säger hon. Särskilt som kvinna.
– Det är inte världens lättaste grej att vara tjej i den här branschen, och det är något man lär sig hur man ska hantera, och vilka människor man kan omge sig med, vilka som lyssnar.
Vilka svårigheter har du stött på?
– Att man blir klassad som besvärlig när man är tydlig. Jag har jobbat med väldigt många manliga artister. Några är extremt krångliga och osympatiska. Men de får all respekt i världen från folk som jobbar med dem. Jag skulle inte säga att det är likadant för en kvinna.
– Å andra sidan finns det också gott om sammanhang där trygghet och glädje råder och man vågar säga vad man vill.
På sistone har Sarah Dawn Finer ägnat månader åt resor i USA, och samarbeten med olika låtskrivare. Hon har skrivit för andra artister, sökt hitta nya uttryck. Och hon har gått en teaterutbildning samtidigt som hon har spelat Sally Bowles i musikalen ”Cabaret” i två olika uppsättningar.
– Jag hade gett allt jag hade i 60 föreställningar, och när jag visste att jag skulle göra 100 till i en ny uppsättning så ville jag utveckla både mig och rollen.
Var hon slutligen ska landa i sin utvecklingsprocess vet hon inte än. Målet är alltid att sjunga för att hon vill, inte för att hon måste.
Nu ser hon fram emot den kommande vinterturnén, att få spela med sina musiker igen och framföra sina låtar live.
– Och då vill jag så klart ha utvecklats sedan förra gången, inte bara turnera, göra plattor, turnera. Nu har jag fått en massa olika erfarenheter som förhoppningsvis hjälper mig att bli bättre och bättre som artist. (TT)