– Att gå utanför den trygga zonen har blivit mitt signum, säger hon.
Vi ses på Södermalm i Stockholm, Lina Nybergs hemtrakter sedan hon var barn. Rösten är en aning hes efter den senaste förkylningen. Men det är ingen fara, lugnar hon. Hon har varit med om betydligt värre. Som den gången i Finland då hon fick influensa och dagen innan spelningen låg i 40-gradig feber.
– Men det gick ändå. Jag tror att det beror på att man använder stämbanden på ett annat sätt när man sjunger än när man pratar.
I Lina Nybergs fall är det extra känsligt. Rösten är hennes instrument och levebröd; ingen röst - ingen lön. Fast egentligen är det bara en halv sanning. Genom åren har hon visat att hon inte ”bara” är jazzsångare. Redan i sena tonåren började hon skriva eget material. Hon är också sin egen producent och arrangör. I projektet med Norrbotten Big Band i höstas gjorde hon det mesta.
– Det var nytt att jag både skulle vara storbandsledare, sjunga och arrangera. Men det gick bra.
För dem som kanske inte vet eller förstår förklarar hon att det är ett enormt arbete. Musik ska skrivas och sättas. Stämmor övas in och redigeras. Sedan ska allt arrangeras och produceras. Det trista är dock, påpekar hon, att det tas för givet av vissa att hon inte skrivit musik och arrangemang själv, trots att hon hållit på i 25 år.
– Det är också den enda anledningen till att jag även dirigerat storband. För då kan åtminstone inte de som sett föreställningen komma i efterhand och fråga vem som gjorde det. De såg att det var jag.
Att gå utanför den trygga zonen är det som driver henne. För det har hon både prisats och hyllats, många gånger om. Av de 16 album som hon hittills gett ut finns inget som är det andra likt.
– Känslan av att vara på lite okänd mark inspirerar mig. Det har också blivit mitt signum, säger hon.
Lina Nyberg laborerar och utmanar. Under extrema improvisationer har det hänt att någon ur publiken blivit så provocerad att personen rest sig upp och skrikit.
– De har blivit arga på riktigt. Det är kul… eller vad man ska säga, säger hon och förklarar att när det gäller rösten finns en stark norm, och en stor ängslighet.
– Ta till exempel Louis Armstrong. Han sjöng egentligen helt galet, men när han gjorde det var det okej. Skulle jag sjunga som honom skulle det bli konstigt.
Men det finns tillfällen då allt suttit som en smäck - även publikens reaktioner. Lina Nyberg berättar att hon gillar att skriva lite underfundiga och drastiska texter på engelska. En gång under en spelning i USA hör hon plötsligt skratt från publiken - på rätt ställe dessutom.
– Här händer det inte så ofta. Det gör inget. Den subjektiva upplevelsen är hela grejen. Samtidigt var det en härlig känsla att bli förstådd. Jag kände mig som värsta komikern. TT