Vad handlar det här livet om? När politikerna, vetenskapsmännen och journalisterna har sagt sitt och frågan ändå kvarstår - då är det dags att fråga en poet, menar Jacques Werup. Poesin förmår uttrycka det som inte kan sägas på andra sätt, en idé han utvecklar i sin nya bok ”Du har funnits här. Poesi på liv och död”, som kommer ut i dagarna.
– Det är ett slags summering av åtminstone fyra decenniers verksamhet som poet och handlar om mitt eget förhållande till den här underliga konstarten, säger Jacques Werup.
Boken innehåller också 20 dikter av några poeter som han inte skulle ha kunnat leva utan. Poesi är en konstart som gjord för en tid då allt ska sammanfattas i korta budskap. Han förstår inte varför det betraktas som smalt.
– Om litteratur har en framtid, då finns den inte hos de stora tjocka romaner vi läser nu av folk som får priser och beröm. Det är faktiskt de undanskymda diktarna som kommer att överleva oss allihop.
Själv har han fått en hel del priser och beröm genom åren, men det var som musiker han en gång började. Jacques Werup har skånska och östjudiska rötter, växte upp i en välbeställd malmöitisk matthandlarfamilj och använde jazzklarinetten som nyckel till de konstnärliga kretsarna.
– Jag började som musiker en gång i tiden men var rätt medioker. Jag har jobbat med fantastiska musiker så jag vet vad man behöver för att bli en av de stora. Jag vet att de var mycket bättre!
Pennan har sedan dess blivit hans bästa instrument. Han är en kulturell mångsysslare och texterna har gett legitimitet åt hans samarbeten med framstående namn inom musiken. Det är som poet och författare han har fått priser och det främsta erkännandet. Det är också poet han helst vill vara - eller ”skulle vilja vara”, som han uttrycker det.
– Jag vill kunna skriva ännu ett par rader som överraskar mig själv. Och KUNNA vara äkta och inte bli smickrad. Smicker är ett gift. När man får alla tecknen på att man har lyckats och blir belåten med sig själv, då är det farligt. Det är då när man ställer sig under kristallkronorna med blankpolerade skor och pressade byxveck och lyssnar på högtidstalen.
Han talar om evenemangskulturen som har vuxit fram, där alla konstnärer levererar den förväntade varan. Artister som bara ger publiken vad den vill ha och författare som tar hänsyn till vad som säljer redan innan boken är skriven.
För honom själv är det viktigare än någonsin att skapa något äkta. När åldern kommer på tal är ”bråttom” hans kommentar.
– Det är sent, det är klart att det är. Och psykologiskt är det intressant när man känner att det är bråttom. Det skapar hos mig lättja. Och jag menar lättja i kreativ mening, att man måste ta tid på sig, man får inte slarva.
Äktheten, hans enda krav, förutsätter mod att reflektera, våga låta bli att producera, våga tänka efter.
– Jag är en konstnär som har blivit överraskad av vad jag själv har gjort rätt ofta faktiskt. Och jag känner mig på förhand refuserad, inte kommersiellt accepterad. Så det finns kvar i mig.