Ricci Eneman har ett ljust och luftigt kontor, med utsikt över Akademiska och ända bort till Nåntuna. Hon jobbar på Slottet som försäkringsförmedlare. Den här dagen har hon precis kommit tillbaka från semestern. Eller var det semester? Det blev några strödagar under två veckors tid.
– Så är det att vara egenföretagare. Och så älskar jag mitt jobb och i den här miljön stortrivs man.
Ricci Eneman säljer in seniorlån till pensionärer som kanske inte annars hade haft möjlighet att ta lån.
– Jag tycker att man ska kunna sätta guldkant på tillvaron när man blir gammal. Det finns så många som inte har det så fett men så ska det inte behöva vara, säger hon.
Ricci Eneman föddes i Södertälje och beskriver sin tillkomst som resultatet av föräldrarnas återförening. Föräldrarna bodde i Wien i Österrike. När hennes pappa fick erbjudande om att arbetskraftsinvandra till Sverige blev han intresserad. Året var 1954 och han fick ett verkstadsjobb på Alfa Laval.
– På den tiden fanns ju inte internet och mobiltelefon så han reste till Sverige i förväg för att kolla om det var bra här. Sen skickade han brev till mamma och sa att hon och mina två äldre systrar, som då var tre och elva år, skulle komma efter.
1955 gick flyttlasset och nio månader senare, året därpå föddes Ricci Eneman.
Mamma var hemmafru och pappa steg med tiden i graderna. På kvällarna läste han till ingenjör. Det tog fyra år.
– Han hade ett motto: ingenting är omöjligt. Om man vill, så går det och det lever jag efter, han är min stora förebild.
Ricci Eneman gifte sig tidigt. Hon var 20 när hon fick barn med sin första man och de fick sonen Sebastian, som visade sig ha diagnosen Aspergers.
– Jag har kämpat för honom. På den tiden var jag blyg, vilket man kanske inte kan tro i dag. Det är tack vare Sebastian som jag fick råg i ryggen.
Hennes yrkesbana har växlat spår ett par gånger från det att hon började som telefonist och receptionist på socialtjänsten i Tullinge. På 90-talet var hon dagmamma åt sina egna och andras barn.
– Det var en jätterolig tid men slitigt. Undervåningen på huset var inredd till dagbarnen, då bodde jag och min nya man i Berthåga. Vi hade sångstunder, bakade och gick på utflykter. Vi var ute nästan jämt med barnen. På tomten hade vi höns så barnen kunde gå och plocka ägg.
1997 sade Uppsala kommun upp så gott som alla dagbarnvårdare. Att börja på en förskoleavdelning var inget Ricci Eneman nappade på. Så hon blev i stället receptionist på SFI. Där matade hon in alla betyg som inte blivit registrerade och introducerade CSN:s frånvarosystem.
– Det var en utmaning - och jag gillar ju utmaningar.
En dag såg hon en annons om att Folksam sökte ombud.
– En ny utmaning! 54 personer sökte jobbet, jag fick det.
Sedan flera år tillbaka är hon god man åt ensamkommande och god man och förvaltare åt vuxna med funktionshinder.
– Jag hörde på radion att de sökte gode män. De sa att man inte får så mycket betalt men att man gör en insats och hjälper människor. Här har jag nytta av att vara mamma åt Sebastian. Bemötande är jätteviktigt. Och de gånger det är tufft, får man ha tålamod.
En gång fick hon frågan från EU-parlamentariken Cecilia Wikström om hon inte själv ville bli politiker, de stötte ihop på Maxi och började samtala om frågor som rör funktionshindrade.
– Nej, men jag tänker fortsätta att strida för människor som kommer i kläm.
Hon minns en gång när hon var och handlade när barnen var små. I stressen med skrikande barn råkade hon få med sig ett paket blöjor utan att betala. Då gick hon tillbaka till kassan.
– Sån är jag. Jag vill göra rätt för mig i alla lägen. Och har jag en brödbit över delar jag gärna med mig.