Anastasios Soulis skrattar åt hur han presenterades i en radiopodd nyligen: "Och nu ska vi intervjua den, ja, relativt unge Anastasios Soulis".
– Det är en rolig tidslinje det där. Att jag har gått från barnskådis till ung skådis till ’relativt ung’ skådis, säger han.
Man ska nog vara före detta barnskådespelare för att få sin ålder kommenterad på det sättet vid snart 30. Och Anastasios – Stasse kallad – har som få andra svenska skådespelare vuxit upp framför publiken.
Vid tolv års ålder debuterade han i "Den bästa sommaren" mot Kjell Bergqvist och Rebecca Scheja (numera den ena halvan av dj-duon Rebecca & Fiona). Sedan rullade det på med roller i barnfacket, tills han som 18-åring spelade Mikael Nyqvists tonårsson i dramat "Underbara älskade". Det blev en guldbaggenominering för bästa manliga huvudroll, och sedan började ungdomsrollerna komma.
För några år sedan tog han klivet till att gestalta de unga vuxna på scen och filmduk, nu senast med roller i tv-serierna "Jävla klåpare" och "Gåsmamman", och dessförinnan i Helena Bergströms biosuccé "En underbar jävla jul" (där han var ena halvan av gayparet som har köpt villa och väntar barn med sin tjejkompis). Teaterdebuten på Stadsteatern, i den hyllade uppsättningen "VD", inte att förglömma.
Hur är det att ha växt upp i offentligheten?
– Det är enda sättet jag känner till. Jag har inga syskon som har vuxit upp med vanligt liv att jämföra med heller. Det har varit en anpassning. Men jag tyckte att det var så häftigt att få jobba och umgås med vuxna när jag var liten. För jag har alltid varit ganska lillgammal, och känt mig äldre än vad jag är.
Han hade en dipp några år runt gymnasiet när han funderade på att byta spår. Sedan dess har han sett skådespeleriet som världens roligaste, tuffaste och svåraste yrke – rätt val, helt enkelt.
– Min drivkraft är att alltid bli bättre. Jag har hittat jobbet som jag verkligen vill göra.
Under uppväxten var han en sportkille som spelade hockey och fotboll i Djurgården, så pass hängivet att han funderade på att satsa på idrotten. Enligt stereotypen är det inte direkt sportkillarna som brukar söka sig till skolteatern, och Anastasios Soulis håller med om att förväntningarna på idrottaren kontra skådespelaren är helt olika.
– Som idrottsmänniska får man inte vara känslig, så ser den allmänna uppfattningen ut. Det har ingen betydelse vad som händer i ditt liv utanför träningen, du ska ändå ut på planen och prestera. Medan som skådespelare måste du använda dina känslor.
Skulle du beskriva dig själv som en känslig kille?
– Jag tror att jag är det, men kanske inte så mycket som jag hade önskat. Det hade kunnat hjälpa mig mer i mitt yrke om jag hade varit mer känslig. Men jag har nog hittat ett sätt att förena de här två fundamentalt olika inriktningarna i livet.
Han tränar fortfarande mycket men mest för att orka mer i vardagen. Mellan provspelningar och jobb gillar han att laga mat och hänga med vänner, och har ett kompisgäng som han fortfarande spelar fotboll med. Däremot är han ingen partyprisse, och ser fram emot att med ålderns rätt nu få börja avvika tidigt från utekvällarna, utan polarnas övertalningskampanjer.
– Jag tänker att nu när jag fyller 30 så kanske de säger, "låt honom vara, han är ju 30. Skit i honom!" Haha. TT