Han kommer in som ett yrväder på UNT:s redaktion med ett päron i ena handen och en väska proppfull med stenciler och böcker i den andra. Han har sprungit genom halva stan för att hinna till den överenskomna tiden för intervjun inför 50-årsdagen. Säger han i alla fall. Om en timme skall han vara tillbaka i Folkuniversitetets lokaler i Boländerna och leda en kurs i engelska. William Hartfree har själv skrivit kursboken English as she is spoken.
Efter att ha presenterat sig tar han omedelbart kommando över situationen. Ett av hans stora intressen är att argumentera med journalister, förklarar han. Det märks.
Så erbjuder han mig päronet han haft med från sina föräldrars trädgård i England. När jag tar emot det utan att tveka konstaterar han att det är ett otypiskt beteende för en svensk. Det normala skulle ha varit att jag tackat nej. Det kunde ju ha varit förgiftat!
- You need to cheer up a bit! (fritt översatt: Ni borde ta livet lite mer med en klackspark!)
Han säger det med adress till den svenska mentaliteten som han uppfattar som alltför återhållsam, på gränsen till misstänksam. I alla fall är vi inte lika öppna och vänliga som engelsmännen, hävdar han.
Efter denna inledande ?provokation? fortsätter han med att lovorda svenskarna och Sverige omväxlande på engelska och svenska. För banden med Sverige är starka, visar det sig.
Hans mamma är svenska, bördig från Småland, från en släkt med rötter ända tillbaka till den Heliga Birgitta. Ända sedan barndomen har han regelbundet besökt sina morföräldrar. Och efter sin universitetsexamen, Bachelor of Education vid London University, kom han till Sverige 1984. För att stanna visade det sig.
? Jag fick inget lärarjobb i England och bestämde mig för att gå på Ljungskile folkhögskola.
Under tiden där passade han på att spela orgel och fiol men framför allt att spela och lära ut tennis. Uppvuxen nästan tvärsöver gatan från Wimbledons tennisanläggning hade han tidigt inspirerats att börja träna och tävla i ?den vita sporten?.
Efter tiden i Ljungskile och några utflykter utomlands flyttade han till Stockholm och Bromma där han bland annat försörjde sig ett halvår som vårdbiträde. Men mest ägnade han sig åt att vara tennistränare. Tennisbanorna låg i Smedslätten där en av hans stora förebilder inom sporten, Björn Borg, tidvis tränade. Dessutom började han undervisa i engelska på Folkuniversitetet. Och det har han fortsatt med ända sedan dess.
Efter Bromma blev Sigtuna hans hemadress och vid det här laget är han ett välkänt ansikte i stan. Sedan hösten 2011 undervisar han också på Folkuniversitetet i Uppsala.
När den avtalade timmen för intervjun är över försvinner han springande i riktning mot Boländerna. Efter sig lämnar han en massa papper som han föreslår att jag ska titta igenom. Han kommer att höra av sig senare, för kompletteringar, lovar han. Ett löfte han kommer att hålla. Med råge.
Bland de efterlämnade papperen på bordet hittar jag bland annat en kopia av ett handskrivet tackbrev från Ingvar Kamprad. Bakgrunden till brevet skulle det ta för mycket textutrymme att berätta om.
I pappershögen finns också en kopia av en utvärdering som gjorts efter en av hans kurser. Så här tyckte några av eleverna:
?Rolig och inspirerande?. ?Han lyckas med konststycket att rätta uttalsfel på ett så försynt sätt att man ändå inte känner sig tillrättavisad.? ?Kul humor ? om man förstår den?. Och som slutkläm: ?Han är inte som alla andra. Det kanske är för att han är engelsman?.
Kanske det, ja.