Under våren är hon aktuell som programledare för ”Talang” i TV4.
– Min drivkraft är att jag ständigt vill överbevisa för mig själv att jag kan.
Det började med en videoblogg när Kristina Petrushina bara var tio år. När hon var tretton köpte hon en kamera, startade en kanal på Youtube och började göra egna inslag. I dag har ”Keyyo”, som hon kallar sig, runt 350 000 följare och klippen har visats mer än 60 miljoner gånger.
Bakom varje liten video ligger en hel del arbete, förklarar hon. Skriva manus, filma, klippa och montera.
– Jag gör sketchhumor, spelar karaktärer och mig själv. Man kan säga att det är som stand up framför en kamera blandat med en del skådespel.
I takt med att hon fått allt fler följare har också reklamintäkterna från Youtube ökat. I princip har hon försörjt sig själv sedan hon var femton år. Det senaste året har hon också fått andra uppdrag, bland annat för tv. Under våren leder hon ”Talang” i TV4 tillsammans med Pär Lernström.
– I början var det lite nervöst. Jag tänkte ”Hur ska jag kunna mäta mig med honom?”. Men vi kompletterar varandra och jag lär mig nya saker hela tiden.
Till hösten väntar nya projekt som än så länge är hemliga. Nyligen gjorde hon en stand up för första gången. Att utmana sig själv och bli nervös ser hon som en bra känsla som man utvecklas av.
Framtidsdrömmen är att få en större roll i en film eller dramaproduktion.
– Jag älskar att skådespela. Jag har ju läst teater på gymnasiet och skulle jättegärna vilja jobba mer med det.
Vad är din drivkraft?
– Det handlar om att jag ständigt vill överbevisa mig själv att jag kan, och att jag aldrig nöjer mig. Så har jag varit sedan jag var jätteliten – ”Det här ska jag klara”. Om någon säger ”Det kan du inte” blir jag bara ännu mer lockad att göra det.
– Jag har aldrig varit bortskämd. Till exempel känner jag ingen som jobbar i den här branschen, men jag vet att jag på något sätt ska klara det själv. Det jag gjort hittills känner jag mig stolt över. Men jag gör det bara för min egen skull och inte för någon annan.
Ursprungligen kommer Kristina Petrushina från Omsk i Sibirien. Men i mitten av årskurs två flyttade hon med sin mamma till Sverige och Dalarna. Första tiden i skolan beskriver hon som ganska jobbig. Det var svårt att komma in i det lilla samhället. 2011 gick flyttlasset till Göteborg där hon snart fick flera vänner. Nu bor hon sedan ett halvår tillbaka i Stockholm.
– Det är ganska skönt, fast lite jobbigt att inte bo så nära min mamma. Samtidigt är det här jag har mitt jobb. Jag ser det som en del av utvecklingen. Det är ju det här jag vill göra, det känns svinbra.
Saknar du något från Ryssland?
– Det vore skönt att ha mormor här som man kunde springa hem och käka piroger hos. Och så kan jag sakna de fantastiska vintrarna. I jämförelse är vädret i Sverige ganska så mellanmjölkigt: En dag är det regn, en annan dag blåst och sedan är det lite sol. I Sibirien är majoriteten soldagar. På vintern kan det vara minus 35–40 grader, men somrarna är jättevarma. (TT)