Anna är född i Söderhamn och växte upp i Trönö. Hon tyckte tidigt om att vistas i naturen, var intresserad av växter och fåglar, och engagerade sig i Fältbiologerna. Det ledde till att hon senare fick ett ornitologiskt drömjobb: att guida på Stora Karlsö. Där berättade hon för besökarna om öns fåglar, växtliv och historia. Engagemanget finns kvar, och varje sommar träffas guiderna.
– Det är fantastiskt att återse sina gamla kompisar. Dessutom får vi nya minnen tillsammans på ön, och ventilerar inte bara gamla tider när vi ses.
Hit till Uppsala kom hon som 19-åring, och tog en fil kand i konst, filosofi och etnologi.
– Sist av allt läste jag kursen Kvinnor och skapande som leddes av Barbro Werkmäster. Den var en ögonöppnare för mig, och det var nyttigt att få ett feministiskt perspektiv på kvinnor och konst. Det perspektivet funkade dessutom både för konsten och för hela livet!
Om det är något hon brinner för så är det att förmedla konst. Hon ser det som sin stora uppgift.
– Jag har alltid älskat att vara pedagog!
Styrd av detta patos tog hon kontakt med kulturförvaltningen i Uppsala 1988. Mötet slutade med att Anna, driven av sin vilja att förmedla, arrangerade en serie galleripromenader för allmänheten.
– Folk vågar nästan inte kliva in i ett galleri, säger Anna.
Efter sin examen arbetade som guide och museilärare i Universitetshuset, Bror Hjorths hus, och, inte minst, på Gripsholms slott. Det var där hon romantiskt nog träffade sin blivande make John, som sommarbetade på slottet som våningsvakt. Hon fick sedan jobb som intendent på Länsmuseet Gävleborg, och blev kvar där i 15 år.
– Jag trivdes jättebra. Det var en rolig och lärorik tid. Ibland kan jag komma på mig med att sakna inte pendlandet, men själva tiden på tåget, den tid jag fick för mig själv. Det blev ”ställtid”: jag sov, tänkte eller läste, säger Anna.
Sedan 2009 är hon intendent för offentlig konst vid kulturförvaltningen i Uppsala kommun – ett jobb som klippt och skuret för en person som älskar offentlig konst. Det märks också att hon tycker om att berätta kring konst.
– Det finns så många trösklar, men det handlar mycket om att ge konsten tid. Man kan passera en tavla i åratal utan att den säger något. Men så en dag öppnar den sig för en. Det är en märklig känsla: något har hänt i livet som gör att man plötsligt förstår bilden bättre.
Hon berättar att kommunen har 7000 verk utspridda över Uppsala.
– Det har varit fascinerande att lära sig kommunen fast jag bott här sen jag var 19. Alla verksamheter är utspridda över stan, och jag cyklar mellan dem. Faktum är att jag är jättesällan på kontoret, säger Anna som i sitt jobb träffar många människor i många olika sammanhang – inte minst konstnärer. Under sina cykelturer försummar hon inte att hålla koll på naturen.
– Jag kan göra en omväg för att kolla om en viss hägg håller på att slå ut.
Under sommarhalvåret tar hon vara på ”allt som går att äta och tillreda”. Sedan barndomen har hon varit en ivrig bärplockare, men experimenterar gärna med att till exempel göra saft av älggräs.
– Man gör på samma sätt som med fläderblom. Saften smakar bittermandel, säger Anna innan vi skiljs. Nu ska hon till jobbet för att ta emot ett nytillskott i Uppsalas offentliga konst: en bronsskulptur av konstnären Knutte Wester, som ska stå i en cykelvägskorsning i Carolinaparken och Engelska parken.
– Skulpturen anländer i dag från Düsseldorff. Jag ska nog cykla förbi och titta till den i eftermiddag, säger hon förväntansfullt.