Birgitta Löwendahl växte upp i en bruksmiljö, först i Fagersta, sedan i Västerås. Morfar var spelstyrare i gruvan i Norberg, frälsningssoldat och senare syndikalist.
– Jag träffade honom aldrig men han har ändå varit viktig. Han sa till mamma: "Margit, du ska bli en fri kvinna och få utbildning". Men han fick dammlunga och dog ung, så det blev inte så. Mina föräldrar var väldigt olika – pappa spelade jazz, och mamma låg på knä och bad, för hon var frälsningssoldat.
Själv var Birgitta medlem i barngruppen Solstrålarna och uppskattade känslan av högtidlighet och helighet.
– På långfredagen när allt var stängt och stilla kunde jag sitta länge och betrakta korset. Jag blev jätteledsen när någon pratade illa om Jesus.
Efter flickskolan i Västerås fortsatte hon på läroverket. Hon hade tidigt stark klasskänsla, och medvetenheten blev än starkare när en skolkamrats far visade sig vara borgmästare; hennes egen var elmontör. Birgitta Löwendahl älskade biblioteket och i tonåren hittade hon stans konstnärsklubb och blev intresserad av poesi.
– Och jag började måla. Det jag målar är poetiskt, och jag vill snabbt få ner det jag känner säger hon och berättar om vilken lättnad hon kände när hon kunde släppa sin klassmedvetenhet och hittade en frizon i konsten.
Som ung var hon "en tungsint melankoliker från start".
– Mina ledord var "Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet".
Men livet förändrades en dag när hon precis fyllt 20, då hon upplevde Guds väsen.
– Det var starka upplevelser av ljus, kärlek och liv. Det gick så här fort, säger hon och knäpper till med fingrarna. I stället för att ansluta sig till någon kyrka började hon måla, som en sorts meditation.
Hennes liv begränsades inte på något sätt av upplevelsen, Tvärtom kunde hon börja ha roligt igen, gå på Nalen, lyssna på jazz, träffa vänner. För efter studenten flyttade hon till Stockholm och läste konsthistoria och pedagogik.
– Det var en spännande och jätterolig tid med många underbara människor.
I samma veva träffade hon Björn Löwendahl. De flyttade till Uppsala och öppnade galleri och antikvariat på Övre Slottsgatan där många numera kända konstnärer ställde ut. Själv kom hon in på Konsthögskolan 1964.
På tåget till Stockholm kom hon i kontakt med framlidna konstnären Margareta Raud och öppnade tillsammans med henne ateljén Färg och form vid Ulleråkers sjukhus. Dit kom folk på remiss och man lärde sig möta människor med alla sorters diagnoser.
Hon upptäckte begreppet konstterapi, "art therapy", en rörelse på uppåtgående, och slog in på den banan. Verksamheten växte till två stora ateljéer med fem bildterapeuter. Som pionjär reste hon till New York och London, och deltog i utbildningar och konferenser i bildterapi. Hon var med och grundade Svenska föreningen för bildterapi och blev dess första ordförande. Sedan gick hon vidare och utbildade sig till leg psykoterapeut. Parallellt med det egna konstnärskapet har hon även varit kursansvarig och föreläsare för bildpsykoterapiutbildningarna i Uppsala och Stockholm.
Hennes intresse för kristna mystiker som Johannes av Korset och Teresa av Ávila blev en naturlig ingång till den katolska världen, "levande och spännande".
– Jag älskar musiken och de vackra kyrkorna, säger Birgitta Löwendahl, som i dag är aktiv i olika ideella sammanhang och som psykoterapeut. Hon hoppas kunna ta upp och fördjupa sitt konstnärskap och planerar en utställning i Uppsala i början av nästa år.