Det är lektion i samhällskunskap för gymnasieeleverna i Vilunda gymnasium i Upplands Väsby i slutet av 1990-talet. Läraren och trebarnsmamman Agneta Erikson berättar hur demokrati fungerar och att det är viktigt att vara med och påverka samhället. Då kommer frågan från en elev: Men vad har du gjort då?
– Det var som en trigger, jag var 42 år, barnen var större och jag kände att det var dags att engagera mig. Jag har alltid känt att man får försöka göra det man kan, säger hon.
Hennes sociala engagemang kommer kanske från hennes mamma, som var en person som alltid brydde sig om sina medmänniskor. Att hon växte upp i 1970-talets Uppsala, när den politiska debatten var som häftigast, spelade också roll.
Men det var under en resa till New York 1975 när hon förstod hur uppdelat det amerikanska samhället var, med gated communities och kriminellt belastade områden dit polisen inte åkte, som känslan att hon ville vara med och påverka föddes på allvar.
– Då väcktes insikten att så vill jag inte att det ska bli i Sverige, säger Agneta Erikson, som gjorde ett "rationellt övervägande" och gick med i Socialdemokraterna.
I dag är Agneta Erikson en av Uppsala kommuns mer erfarna fritidspolitiker. Hon har haft flera kommunalpolitiska uppdrag i olika nämnder de senaste 16 åren och hon är ledamot i kommunfullmäktige och kulturnämnden samt ordförande i kommunfullmäktiges valberedning. Dessutom är hon ledamot i Uppsala arbetarekommuns styrelse och ordförande i Sverige skolledarförbunds lokalavdelning i Uppsala.
När hon nu ser tillbaka på sitt yrkesliv känner hon att hon faktiskt hunnit med en hel del. Hon erkänner att hon börjat räkna ner till pensionen, men politiken vill hon inte lämna. Just nu hoppas hon mycket på det kulturcenter för barn och unga som ska skapas i Gränby.
– Kulturcentret kommer att kunna spela en viktig roll för hur folk har det. I det långa loppet är det en social investering, säger hon.
Och det är skol- och integrationsfrågor som ligger Agneta Erikson varmast om hjärtat.
– Barnen har sin familj och sin fritid, men skolan kan göra så mycket.
Mellan 2003 och 2011 jobbade hon på Stenhagens grundskola som rektor. 2011–2013 var hon rektor för Gränbyskolan. Hon fascineras av hur skolans värld kan blir en spegling av själva samhället.
– I Stenhagen fanns verkligen hela världen samlad och som rektor fick jag möta så många olika mänskliga berättelser, ofta med kopplingar till världens alla hörn, berättar hon.
Ett av de starkaste minnena är från hennes första lärarjobb 1985. Hon var 29 år och nyutexaminerad och fick ta sig an en klass interner på Uppsalas gamla fängelse, som då låg på Dag Hammarskölds väg 13. Fångarna, som fått chansen att uppdatera sin gymnasieutbildning på den öppna anstalten, hörde till Sveriges mest kriminellt belastade. I klassrummet fanns en larmknapp ifall något skulle hända.
Inget farligt hände, men ibland rymde eleverna plötsligt och nya kom utan förvarning till klassen.
– Jag lärde mig jättemycket om grupprocesser. Det var tufft, men inte olikt en högstadieklass. Internerna gick in i elevrollen, jag var fröken och hade makten i klassrummet. Och det fanns skitstövlar och bra människor där också, som på vilket jobb som helst.
Agneta Erikson skrattar till.
– Men jag brukar säga att efter det året kommer jag aldrig att banga att gå in som lärare i en årskurs 8!
Numera är hon chef för grundskolans omställnings- och vikariepool i kommunen. Hon ser på nära håll att lärarnas situation blivit tuffare med ökad stress, utbrändhet och sjukskrivningar som följd.
Hur ändrar man på det?
– Man måste bara försöka göra det man kan.