Domkyrkan är ett av Sveriges största turistmål, med 600 000 besökare varje år. Trafiken är livlig, i synnerhet under sommarmånaderna.
– En man och hans lille pojk stack in huvudet och frågade var toaletten fanns. Jag hade ju dörren öppen, det var sommar. Och jo, de fick låna toan.
Annica brygger vant kaffet, bjuder på kakor från Katedralkaféet nästgårds, lutar sig tillbaka och ser uppmärksam och lite finurlig ut. Hon kommer från Kusmark norr om Skellefteå (Västerbotten hörs i rösten), Kågedalens församling, liksom biskop emeritus Martin Lönnebo.
– I Kusmark har min brorsa föräldragården.
Efter några år med om och men och som musiklärare prästvigdes hon 1990 och blev domprost i Uppsala 2009. Det är ett chefsjobb, med uppgifter på flera plan, verksamhets-, ekonomi- och personalansvar, kyrkoråd och många samrådsmöten.Hon är kyrkoherde i Uppsala pastorat med 280 anställda, och Uppsala har fem församlingar med runt 85 000 medlemmar.
– Viktigast är ändå att jag är präst. Som domprost är jag mest präst i Domkyrkan, jag predikar någon gång i månaden, har mässa varje fredag. Jag har uppgifter på stiftsnivå, visitationer, till exempel, besök i församlingar. Vi diskuterar allt från dop till byggnadsvård till arbetsmiljö. Man sliter, som i vården, med jourarbete och annat.
Annica berättar om en dag i november. Hon sitter i ett samtal på morgonen då skrik hörs från S:t Eriks torg, det är en psykiskt sjuk person som väntar på att Diakonins hus ska öppna. Så ringer telefonen, Migrationsverkets personal i södra Sverige: ”Vi sätter flyktingar på bussar norrut, kan ni hjälpa till med sovplatser?” Annica är med och tar emot statsbesök när Tunisiens president och den svenske kungen vill lägga ner en krans vid Dag Hammarskjölds grav. Efteråt springer hon tillbaka till jobbet.
– Vilken dag! Sjuk och frisk, rik och fattig, hemma och borta, kyrkan förväntas vara där för alla, från de utsatta till de uppsatta! Men man får inte blanda ihop sig själv med uppdraget och Gud själv. Om kyrkan använder makt, maktspel, maktspråk är det förkylt. Salt och ljus är uppdraget.
Skulle du ha varit troende om du fötts, säg, i Japan?
– Det tror jag verkligen! svarar hon utan att blinka, och ser glad ut. Gud hade säkert mött mig på något sätt.
Hon berättar att det närmaste man kan komma Gud och människa är att leda en mässa. Men liksom många präster tycker hon begravningsgudstjänsten är stor:
– Det är liv, död, sorg, glädje, tacksamhet. Förtroendet – som präst får man dela livsberättelser.
Kan du säga vad nåd är?
– Det går inte så lätt att ringa in de stora orden. Jag tror ... en Närvaro. Man upplever Guds närvaro. Ett ord som blivit viktigare för mig är hopp. Livet har många små dödar, du kanske förlorar en del av hälsan, genomgår en skilsmässa. Det är uppbrott som smakar död. Men det finns nytt liv, man kan lära sig hoppas igen.
– På söndag ska jag tala om den Heliga anden och språk. Törs jag prata om språkrör? Det finns alltid något dagsaktuellt att anknyta till.
Vi talar om ifrågasättandet av kvinnliga präster, Annica har alltid känt det som självklart att bli präst, det är en del av henne och hennes identitet.
– Jag kan bli trött på frågan, kyrkan har fattat sitt beslut, så det finns bara en väg framåt. Jag kan acceptera om jag blir ifrågasatt som chef eller ledare, men om det beror på att jag är kvinna är det provocerande.
– De sista åren har Svenska kyrkan plötsligt blivit efterfrågad i nya sammanhang. Helt i linje med uppdraget att vara salt och ljus i världen. Vi har blivit saltare.
Annica Anderbrant går ut i solen, småpratande med UNT:s fotograf.