Uppdraget som konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har kommit till ända. Sarah Riedel säger att det har varit både spännande och utvecklande, men nu ser hon fram emot att återigen jobba med sin egen musik.
– Jag har redan börjat skriva material för en ny skiva. Det känns väldigt roligt.
Utifrån sett kan det verka som att valet att bli musiker och sångerska alltid varit självklart för Sarah Riedel. Redan som femåring gjorde hon entré för en större publik då hon sjöng ”Lille katt” på skivan ”Världens bästa Astrid”.
Sedan dess har hon gett ut sex album, turnerat i hela landet och vunnit musikpriser. Under sin utbildning träffade hon sin sambo, kontrabasisten Viktor Skokic, och de två arbetar ofta ihop. Sarahs pappa är den prisade musikern och kompositören Georg Riedel.
Men att ägna sig åt musik var ändå inte givet, förklarar hon. Särskilt inte i tonåren då hon mer lutade åt att hålla på med teater.
– Det är inte helt okomplicerat att som barn välja samma yrkesbana som sina föräldrar. Hur mycket man än strävar efter att stå på egna ben så jämförs man ändå alltid med dem.
Exempelvis som när hon för några år sedan hade släppt sitt andra album, ”Genom natten”, som byggde på helt eget material och som Grammisnominerades, och dessutom börjat jobbet som musikchef.
– Jag tänkte den här gången är det annorlunda. Ändå stod det i tidningen ”till skillnad från sin pappa Georg Riedel…”. Så det är bara något jag får förhålla mig till.
Samtidigt är hon medveten om att uppväxten bland musiker och konstnärliga människor betytt mycket. Inte minst vad gäller tron på att det går att förverkliga sina drömmar.
– Det tänker jag mycket på nu när jag själv har blivit mamma, att jag vill ge det till mitt barn. En känsla av att det går och att det man slåss för spelar roll.
Som sångerska och kompositör har hon alltid vandrat mellan olika genrer – jazz, visa och pop. Och meritlistan har hunnit bli lång. Bland annat har hon sjungit med Norrbotten Big band och Bohuslän Big band tillsammans med pappa, tolkat Cornelis Vreeswijk och Kristina Lugn, gjort barnföreställning av Barbro Lindgrens texter och i höst väntar en turné tillsammans med en rad artister som sjunger Barbro Hörberg.
Erfarenheten har gett en större trygghet. Samtidigt finns känslan av tvivel fortfarande kvar.
– Det är en del av det här yrket. Man jobbar med sig själv samtidigt. Dessutom blir man bedömd hela tiden för det man gör och synad i sömmarna, både i positiva och negativa recensioner. Det är speciellt.
Sarah Riedels första helt egna platta ”Memories of a Lost Lane” kom 2010. Sedan dess har musiken förändrats.
– Jag har försökt att renodla mitt uttryck. När jag gjorde den gick jag på musikhögskolan och hade oceaner av tid att grotta ned mig i olika saker. Att bli förälder är också väldigt omvälvande. Hur det kommer att prägla min musik vet jag inte än, men jag kan tänka mig att det kommer synas. Det finns heller inte lika mycket tid att älta olika saker.
Kan man säga att du närmat dig det mer allmänna?
– Ja, för mig är det väldigt meningsfullt att möta en publik, det en av de stora poängerna till varför jag håller på med musik. Det är där man kan beröra och påverka, vilket känns viktigt i en tid där det misstänksamheten och motsättningarna växer. Det låter kanske pretentiöst, men i konst och musik finns en empati och en vilja att möta varandra. Vi behövs som en motkraft i ett samhälle där andra värden får så mycket plats. (TT)