Åke föddes i Helsingfors i Finland för 95 år sedan. Men som han gärna påpekar själv så tillverkades han i S:t Petersburg. Året var 1914 och första världskrigets utbrott gjorde att Åkes far, som var sjökapten, blev fast i S:t Petersburg med sitt fartyg. Som tur var hade han sin fru med sig och nio månader senare föddes Åke.
Åkes släkt på faderns sida var sedan länge en sjömanssläkt. Första gången namnet Ginman finns nedskrivet är på ett kvitto från 1781 då Åkes farfars farfar Daniel Ginman lastade på 560 skeppspund järnmalm från Björkstagruvan i Östhammar. Men Åke valde en annan bana.
- Det var en god vän till mig som sa att en stadspojke som jag inte skulle kunna bli veterinär. Så då bestämde jag mig för att visa att han hade fel, säger Åke.
Eftersom det inte fanns några veterinärskolor i Finland på den tiden fick Åke söka sig till Sverige i stället.
- Jag ringde till rektorn på veterinärskolan i Stockholm och frågade om det fanns plats för mig. Ansökningstiden hade redan gått ut så han sa att de skulle ta upp det i kollegiet. Jag skickade in mina papper på måndagen den veckan, på fredagen fick jag besked att jag kommit in och den följande måndagen satt jag på båten till Sverige, säger Åke.
Under fyra år studerade Åke till veterinär i Stockholm. Men när andra världskriget bröt ut 1939 åkte han tillbaka till Finland för att försvara sitt fosterland mot den sovjetiska invasionen. Han deltog i finska vinterkriget, fortsättningskriget mot Sovjet¬unionen och kriget i finska Lappland mot tyskarna. Efter kriget tilldelades Åke bland annat finska frihetskorset med svärd. Men trots det misstänktes han för att vara spion under kriget.
- Jag åkte över till Sverige flera gånger för att skriva tentamen och umgicks med folk från Amerika, Holland och Norge som hamnat i Stockholm. Kanske var det därför de trodde jag var spion, säger Åke med ett leende.
När kriget i Lappland tog slut i april 1945 återvände Åke till Sverige och Stockholm. Han skaffade sig en lägenhet i övervåningen ovanför en butik. Och på en middag med goda vänner träffade han sin framtida fru.
- Det var en god vän till mig från Finland som frågade sin flickvän om inte hon hade en väninna hon kunde ta med eftersom jag inte hade någon dam. Så blev det och den väninnan blev min hustru, säger Åke.
Åke och Märta gifte sig snart och flyttade till Övedskloster i Skåne dit Åke blivit kommenderad som civil veterinärstipendiat. Den lokala baronen Ramel fick ett gott öga till Åke när han hjälpte baronens dotter med en häst som ingen annan kunnat bota. Åke och Märta erbjöds att flytta in i ett av husen på fideikommisset och efter en tids funderande antog de erbjudandet.
Men en dag några år senare satt Åke och funderade på sin framtid som veterinär då han såg Östhammar på en karta. Det visade sig att veterinären i Östhammar skulle gå i pen¬sion 1956 och Åke bestämde sig för att han skulle ta över den tjänsten.
- Jag sa till min fru att när han går i pension, då söker jag den tjänsten och jag kommer att få den. Så blev det också men det tog några fler år än jag hade räknat med. Först hamnade vi i Trekanten där jag var distrikts¬veterinär, säger Åke.
Till Östhammar kom Åke och Märta 1959 när Åke fick ta över tjänsten som veterinär i Östhammar och där har de stannat sedan dess. Först i en stor gul villa och senare i ett mindre hus. År 2000 flyttade de till en lägenhet i centrala Östhammar. Men Märta var vid det laget ofta sjuk. Hon avled för två år sedan och begravdes på sin födelsedag.
- Vi sa aldrig ett ont ord till varandra och gav varandra alltid en puss godnatt. Jag vänstrade aldrig mot henne, det ska du veta, säger Åke.
Åke var själv nära att råka illa ut strax innan nyår då han skjutsades till akademiska sjukhuset i Uppsala med hjärtproblem. Han blev snart hemskickad men problemen fortsatte och i januari fick han åka in till sjukhuset igen. Åke hade fått fem hjärtinfarkter under en kort men en akut operation räddade livet på honom.
- Jag kände att nu jäklar går det åt helvete. Men nu känns det bättre, jag klarar mig utan medicinen och nu tänker jag leva tills jag blir hundra bara för att vara dyr för landstinget, säger Åke Ginman med ett skratt.