När jag träffar Hala Alwani på ett kafé i Uppsala några dagar innan jul är hon fortfarande upprörd. Kvällen innan har hon sett den norska dokumentären Gazas tårar på tv. Den skildrar den israeliska militärens bombningar av Gaza under åren 2008 och 2009 ur tre barns perspektiv.
– Den är jättehemsk! Jag grät hela tiden men jag tycker att folk borde se den. Den är verkligheten till hundra procent. Att det inte är större uppror kring vad som sker där i medierna är jättemärkligt.
Halas föräldrar är palestinier från Syrien. De kom till Sverige i slutet av 70-talet. Pappa Zuheir bor nu i Syrien igen. Hala växte upp med en villkorslös kärlek till Palestina.
Hon stortrivs med sitt jobb som lärare på Uppsävjaskolan men vägen dit har varit långtifrån spikrak.
– Det är nu vi lever. Det gäller att ta reda på vad som är viktigt i livet, vad som betyder något och ta vara på tiden.
För Hala betyder de här orden något speciellt. När hon var 15 år drabbades hon av leukemi. Hon hade en blodsjukdom sedan några år tillbaka, en sjukdom som är vanlig i Mellanöstern och som ger smärtor i olika delar av kroppen. Sommaren -97 var smärtorna ovanligt starka och Hala åkte akut in på Akademiska där man tog prover och konstaterade att hon hade fått leukemi.
En jobbig tid följde. Hon skulle börja nian i augusti men i stället blev det lektioner i kärnämnena på sjukhuset och sedan privat efter jul. Från april till juni tog hon igen allt hon hade missat och lyckades komma in på gymnasiet. Eftersom hon alltid har älskat att sjunga blev det estetisk musik på Bolandsskolan med inriktning mot musikal sista året.
– Det kan lätt bli för mycket för att jag vill göra så mycket! Jag har blivit hypokondriker och något av ett kontrollfreak. Ska man göra något ska man göra det ordentligt! När jag var sjuk gjorde jag mer än jag orkade. Jag kunde åka ner på stan och fika med en kompis i stället för att stanna på sjukhuset hela tiden. Jag gick emot sjukhusreglerna som sa att jag skulle ta det lugnt men jag tror inte att det hade gått lika bra om jag hade lytt dem. När jag får vara med människor och göra det jag vill mår jag som bäst.
Hala har tagit hand om sig själv ända sedan hon flyttade hemifrån i mitten av gymnasiet, något som var nödvändigt för henne just då. Efter gymnasiet handlade livet bara om att försörja sig. Hon städade, jobbade på hamburgerrestaurang, vikarierade inom förskolan och åkte sedan till Norge där hon äntligen fick leva det ungdomsliv hon hade missat i så många år. I Norge delade hon lägenhet med kompisar, hade flera jobb samtidigt, tjänade pengar och levde livet. Väl tillbaka i Uppsala igen dröjde det inte länge förrän hon kände behov av att skaffa sig en yrkesutbildning och 2009 tog hon lärarexamen. Sedan dess jobbar hon på Uppsävjaskolan.
I sitt arbete med barnen i förskoleklassen och på fritids försöker hon förmedla det hon tycker är viktigt, och det är inte bara kunskapsinlärning.
– Jag vill att de ska känna att det är roligt att lära sig. Det ska inte vara någon press. Det sociala är minst lika viktigt. Jag vill ge dem så många verktyg som möjligt och jag vill utmana dem. De ska känna att man kan göra allt man vill, att man inte behöver begränsa sig.
Hon tycker också att det är viktigt att vara en tydlig vuxen för barnen och hennes erfarenhet är att många barn i dag söker just det, en tydlig vuxen som inte är rädd för att säga ifrån men som alltid står på barnens sida.
Nu ska hon fylla 30 år och säger att det har en särskild tyngd i sig.
– Jag har alltid känt mig mogen eftersom jag har tagit hand om mig själv sen jag var 17 men att jag är vuxen nu är lite svårt att greppa. Det känns kul att fylla 30! Det känns som att en ny epok inleds.