– Det är intressant att läsa om hur politikerna vill att vi ska tro att det var, eller trodde att det var. Men verkligheten var helt annorlunda. Segrarna skriver ju historien, säger Norbert Fürlinger.
På morgonen den tredje maj 1945 blev nioåriga Norbert Fürlinger och hans tre år äldre bror, som så många gånger tidigare under kriget, utkommenderade att gräva skyttegravar i Schlägler, fem mil utanför staden Linz. De fick också bygga pansarspärrar över vägarna i ett försök att förhindra framryckande marktrupper.
Vid tiotiden på kvällen när dånet från de stridande styrkornas kanoner kom närmare staden tog de sig tillsammans med familjen till det närliggande stiftsklostret.
Klostrets vinkällare var skyddsrum för flera familjer. Vanligtvis när flyglarmet ljöd och bomberna föll gick Norbert Fürlinger och familjen ner i källaren i deras lägenhetshus. Men den här natten var värre än alla andra.
Klockan fem på morgonen den fjärde maj tystnade dånet. De tyska trupperna hade kapitulerat.
– När vi kom ut på gatan kom en amerikansk soldat fram till oss och sa: ”Kriget är slut, vi har befriat er”. Det lät ju bra, men ifrån vad? Man var helt utlämnad till en enskild soldat, ifrågasatte man något sa de bara: ”Håll käft! Vi vann kriget”.
Soldaterna stal och plundrade. Inte heller när Österrike delades upp och Linz blev en rysk zon blev det bättre. Norbert Fürlinger och hans familj bodde i en åttarumslägenhet i ett fint område. Det hände ofta att soldater bröt sig in i huset.
– De sa: ”Ni har tio minuter på er att försvinna”. Jag tog alltid med mig kudden, för vad ska man packa på tio minuter. Sedan gick vi tillbaka varje dag för att se om de lämnat lägenheten, ofta var den helt sönderslagen.
Kriget var vardag för Norbert Fürlinger och han var sällan rädd. Trasiga pansarvagnar var lekplatser för barnen och han såg ofta sönderslitna döda kroppar från soldater. Då visste han att han skulle bryta av identitetsbrickan som hängde runt halsen på soldaten och lämna in till adjutanten.
– Jag har aldrig haft några mardrömmar eller fått några men av kriget, jag växte ju upp med det och visste inte vad fred var. Men visst var man ju vaksam så att man inte fick något ”skrot” i huvudet.
Vid ett av de mest dramatiska tillfällena spelade han och vännerna fotboll på en plan utanför ett hus som var målet för ett stridsplan. Planet kom in på 30, 40 meters höjd och Norbert Fürlinger kastade sig in i buskarna. Där gömde han sig tills planet flugit förbi tre gånger.
– Man visste ju hur det gick till: första gången gick de in för att sikta, andra gången sköt de och tredje gången flög de över för att se vad de gjort.
Skolgången var sporadisk eftersom det knappt fanns några lärare. Dessutom var skolor och kyrkor tillfälliga sjukhus under kriget. Men Norbert Fürlinger gick så ofta han kunde.
I dag jobbar Norbert Fürlinger som arkitekt och konstnär.
Han har gjort flera böcker med skämtsamma teckningar och ordspråk från flera länder. Snart ska han börja skriva boken om sin uppväxt och även i den kommer det att finnas humoristiska illustrationer.
– Humor är oerhört viktigt för att överleva hemska saker och ett sätt att lätta upp allvarliga saker. Jag brukar säga att humor är det man inte har, när man ska förklara vad humor är.