Hon växte upp i en trygg miljö i Gamla Uppsala. Båda föräldrarna – mamma textillärare, pappa instrumentmakare vid universitetet – var händiga och praktiska. Som barn tyckte hon om att pyssla, sy och göra dockor.
– Jag snickrade också, och byggde mig ett par träskor, ja, jag försökte i alla fall.
Hon gick vårdlinjen på Katedralskolan, och fick jobb som barnsköterska på Akademiska. Där jobbade hon ett par år innan hon kände att hon ville vidare.
– Efter en tid kände jag att jag kunde jobbet. Jag trivdes, men blir lätt uttråkad om något är för lätt för länge.
Efter att ha läst in högskolekompetens började hon på Socialhögskolan i Stockholm (som av en märklig slump bodde hon på Krukmakargatan under studietiden). Cecilia älskade de åren och formligen sög i sig kunskap.
– Samtidigt var jag ju ung och nog ganska blåögd. Jag hade ett slags driv att göra gott och hjälpa människor utan att veta särskilt mycket om hur världen är beskaffad.
Socionompraktiken i Skärholmen blev därför lite av en chock, när hon för första gången träffade människor med en annan bakgrund än hennes egen.
Som nyutexaminerad socionom jobbade hon på socialtjänsten i Nacka, och kände behov av en hobby, något kreativt i kontrast till den myndighetsutövning arbetet innebar. Hon testade kvällskurser, och det blev keramiken hon fastnade gör – inte minst för att hon mindes keramikverkstaden i Storgården i Gamla Uppsala, och hur doften av lera och brännugnar lindat in henne i fullkomlig harmoni.
– Jag gick en kvällskurs och förälskade mig i materialet. Möjligheterna var oändliga och vägarna till fördjupning så många att det var helt fantastiskt, säger Cecilia som satt som limmad vid drejskivan varje torsdagskväll i flera år. Under mellantiden drömde hon om lera.
Maken Magnus träffade hon 1991. Efter bara åtta månaders bekantskap skrev de kontrakt på ett radhus i Tyresö.
– Då tyckte jag inte det var så konstigt, men nu efteråt inser jag hur fort det gick.
Där bodde de i åtta år, och där föddes döttrarna. Efter barnledigheten ville hon göra keramiken till sitt yrke, gick en utbildning på Folkuniversitetet, deltog i keramikkurser och blev medlem i ett verkstadskollektiv.
– Jag tänkte: "om jag inte provar att göra det nu kommer jag att ångra mig hela livet". Viljan att satsa på keramiken var starkare än tvivlen. Dessutom hade jag ju socionomutbildningen att falla tillbaka på.
1999 förändrade familjen sitt liv och flyttade till Faringe och ett hus byggt 1890. Det har under åren krävt massor av arbete.
– I början begrep jag nog inte hur mycket jobb husrenoveringen skulle innebära, säger Cecilia som i dag är keramiker med egen verkstad. Hon skapar huvudsakligen bruksföremål, och testar keramiken genom att äta på faten och dricka ur muggarna. Då märker hon om till exempel ett öra sitter fel. Sin keramik säljer hon dels i butiken Öster om ån i Uppsala, dels i ett litet hus hemma på gården.
– Jag tycker om att vara i min verkstad. Nu håller jag dessutom på att lära mig ta rast . Jag har ofta jobbat lite för mycket i mitt liv. Tre dagar i veckan är hon familjebehandlare i Uppsala kommuns Råd och stöd, där hon arbetar med ungdomar och deras familjer.
– Det är också kreativt och utmanande, och jag är glad över att få följa mina familjer en bit på deras livsväg.