Inga-Greta Förare är ett gott exempel på att kunskap aldrig är bortkastad. Angelägen om att visa sig duktig lärde hon sig i samband med konfirmationen mängder av psalmverser utantill. Ytterst ledde det till möjligheten att läsa vidare.
Hon föddes i Dorotea, men familjen flyttade till moderns hemby Bellvik sedan fadern dött. Hennes pappa var fjärdingsman med distrikt uppe i fjälltrakterna. Han hade elva syskon och avstod från sin del i hemmanet för att kunna gå i folkhögskola. I arbetet ingick kronofogdeuppgifter:
– Mamma berättade att han hade så svårt med utmätningar – att ta en fattig familjs enda ko.
Hennes mamma var 27 år när hon blev änka med tre barn mellan sex veckor och tre år. Hon försörjde familjen genom att sy och att sköta byns postkontor.
– Då bodde 200 personer i byn. När jag räknade efter i somras var det 18, säger Inga-Greta Förare som tillbringar somrarna i sin hemby. I år har hon tagit med en märklig, lite tufsig tallruska därifrån som hon tänker försöka få artbestämd på Ultuna.
Hon började skolan som åttaåring, en B 3-skola med intagning vartannat år. Hennes lärarinna tyckte hon borde läsa vidare.
– Men det gick förstås inte. Mamma hade inte råd, eftersom jag ju i så fall var tvungen att bo inackorderad.
Men då ryckte kyrkoherden i Dorotea till hennes räddning. Han mindes hennes förmåga att memorera psalmverser under konfirmationsundervisningen. På den tiden fick konfirmander som inte hade råd med konfirmationsskola i stället veckoläxor i form av psalmverser. Kyrkoherden letade rätt på en donation han kunde använda till hennes fortsatta studier.
– Tack vare psalmverserna kunde jag få bo inackorderad i Dorotea och gå fyra år i Högre folkskolan, säger Inga-Greta Förare som tog realen som privatist i Sollefteå eftersom Högre folkskolan inte hade examensrättigheter.
Om somrarna och loven arbetade hon som vårdbiträde på sjukstugan i Dorotea, som piga hos bönder och som vikarierande ”postfröken” på Bellviks postkontor och i andra små byar.
– Det gällde att tjäna ihop pengar till kläder och böcker. Stipendiet täckte bara kost och logi
Tillsammans med en kamrat, en flicka uppifrån fjällen, delade hon en stark vilja att ta studenten. De var under några år de första och enda i sina hembyar som tagit studentexamen. Båda saknade medel men hade ansökt om ett statligt stipendium som de – kanske – hade chans att få.
– Med 50 kronor på fickan och ett optimistiskt sinne åkte vi till Sollefteå, där vi ju tagit realen. Vi köpte böcker på krita och inackorderade oss på krita, men tvingades till slut gå till rektorn och förklara situationen. Han blev betänksam, men skramlade ihop 300 kronor åt oss var via Rotary. Sedan kom det statliga stipendiet och vi var räddade!
Hon tog studenten 1949 och planerade att bli mattelärare. 1950 kom hon till Uppsala för att läsa matematik och biologi, och tog en fil mag-examen. Det gick inte många dagar innan hon mötte blivande maken Sten- Allan, medicinare från Haparanda.
De gifte sig 1953 i Dorotea kyrka och bosatte sig i Boden, där maken fick tjänst. Själv jobbade hon som mattelärare.1960 återvände de till Uppsala. Här bodde de i ett par år medan maken arbetade på barnkliniken vid Akademiska. Själv pluggade hon vidare, nu genetik efter botanikstudierna.
Efter några år flyttade familjen till Piteå, där de bodde i femton år. Hon fick tjänst som gymnasielärare, engagerade sig politiskt för Folkpartiet (”jag har alltid varit liberal”), och satt i fullmäktige.
– FP hade det inte så lätt i Piteå som är ett S-fäste ända sedan 1920-talet, säger Inga- Greta Förare som under Piteååren också engagerade sig i Rädda Barnen.
1977 återvände de till Uppsala, och bosatte sig i Vårdsätra. Maken fick tjänst på Akademiska och hon blev mattelärare på Fyrisskolan. Hon fortsatte med politiken och satt för FP i tre mandatperioder 1980–94.
– Och jag läste in 40 poäng kemi, ett jätteroligt och intressant ämne, säger Inga-Greta Förare som även läst zoologi och genetik. Botanikintresset har gjort henne till en engagerad deltagare i florainventeringar i Västerbotten; en västerbottnisk flora kommer snart ut. Sommarens vistelse i Dorotea kommer hon att minnas både på grund av kylan och tallkvisten som står på balkongen i väntan på att skogsgenetikerna på Ultuna ska ta sig en titt på den.– Kanske de har någon uppfattning om vad det kan vara för sorts genförändring, säger hon förväntansfullt.