Irena Cynkier har av naturliga skäl inga egna minnen av tiden i det judiska gettot. Hon var bara ett år gammal när tyskarna 1941 ockuperade hennes hemstad Brody (i nuvarande Ukraina) som ursprungligen låg i Polen men 1939 ockuperades av Sovjetunionen.
Vi träffar henne en vacker men iskall decemberdag i radhuset på Blomgatan i Uppsala där hon bor sedan 1996. Tillsammans med maken Josh skall hon dagen därpå åka till Australien och Nya Zeeland och inte komma tillbaka förrän strax före födelsedagen.
– Det är väldigt vackert här just nu med snön som gnistrar i solskenet men det skall ändå bli skönt att få komma till värmen.
Innan hon berättar om sitt liv tänder hon ett ljus i ljusstaken som står på matsalsbordet. Det är sista dagen i den judiska högtiden Hanukka som firas årligen till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel 164 f Kr efter segern över grekerna.
Att hon var judinna hade hon ingen aning om förrän i sexårsåldern. Det var då hennes pappa, med hjälp av hennes gudmor, återfann henne i ett av de unitiska klostren där hon gömts på vinden under kriget.
– Där uppfostrades jag att hata judar och det tog några år innan jag kunde acceptera mitt judiska ursprung. Men i dag är jag aktiv i flera organisationer som ger stöd åt de judar som överlevde Holocaust under andra världskriget.
Att hon överlevde är inget mindre än ett under. Hennes levnadshistoria har vissa parelleller med det vi kan läsa om i Anne Franks dagbok. Dock med den skillnaden att i Irenas fall fick historien ett annat och bättre slut.
Hennes mamma och pappa var båda judar och tvingades under den tyska ockupationen lämna huset de ägde i Brody. Pappan anslöt sig till den sovjetiska armen och lämnade staden medan hon och hennes mamma tvingades flytta till det judiska gettot som tyskarna inrättade i Brody.
Ganska snart förstod hennes mamma att enda sättet att rädda dottern var att smuggla ut henne ur gettot och på något sätt dölja hennes judiska ursprung. Hon lyckades med hjälp utifrån ordna så att Irena Cynkier fick ett kristet dop och en falsk födelseattest innan hon lämnades på trappan till ett unitiskt kloster.
Mamman och samtliga släktingar mördades snart därefter i gettot. Pappan, som stridit på den sovjetiska sidan, skickades efter kriget till fångläger i Sibirien. När pappan äntligen släpptes, hittade han sin nu sexåriga dotter i ett av de kloster där hon hade gömts undan. Men hon ville först inte följa med honom.
– Jag var rädd för alla män eftersom jag trodde att de var soldater som ville skada mig, och jag fortsatte vänta på min mamma.
Hon och pappan bosatte sig så småningom i Gliwice i södra Polen där hon tog studenten och utbildade sig till civilingenjör på Tekniska högskolan. Hon fortsatte med doktorandstudier i kemi men fick återigen känna av de antisemitiska stämningarna i Polen under 68-perioden. Det ledde till att hon bestämde sig för att lämna landet. I november 1969 kom hon till Sverige som statslös politisk flykting.
Efter doktorsexamen i kemi vid Lunds tekniska högskola kom hon ut på en arbetsmarknad som inte erbjöd akademiker med utländsk bakgrund några större möjligheter. Snart bestämde hon sig för att komplettera sin utbildning och bli yrkeshygieniker.
Nästan fram till pensionen jobbade hon som yrkeshygieniker på Karolinska sjukhuset. Efter pensioneringen för fem år sedan har hon arbetat delvis i sitt eget konsultföretag, delvis inom ett antal judiska föreningar. Men helst vill hon att det går bra för det miljöföretag hon bildat tillsammans med sin man.
– Företaget vill bidra till en viktig samhällsutveckling i Sverige och siktar in sig på framtidens elbilar.